Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/772

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


406 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. gången på advokater är störst i städerna, och ur denna synpunkt skulle införande av advokatmonopol i fråga om mål, som väckas vid rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter, icke vara ägnat att inge betänkligheter. Beredningen har dock icke ansett sig böra föreslå en sådan partiell lösning av denna fråga. Den i propositionen, liksom tidigare av processkommissionen, förordade utvägen att begränsa fordran på rättslig utbildning till ombud i överrätt skulle, som utskottet framhållit, medföra vissa olägenheter, och beredningen har, med hänsyn till den ställning riksdagen på denna punkt intagit, icke ansett sig böra fullfölja densamma. Det företräde, som förslaget bereder advokaterna, ligger i främsta rummet i ensamrätten till advokatnamnet. Beredningen framhåller, att genom denna ensamrätt kommer det förtroende, som varje enskild advokat lyckas förvärva sig, advokaterna samfällt till godo, och att de därigenom erhålla ett starkt intresse att vidmakthålla en god anda inom kåren och därifrån avlägsna olämpliga element. Advokat äger vidare att utan någon föregående prövning av domstol uppträda som rättegångsombud, medan i fråga om annan än advokat den domstol, där ombudet uppträder, har att undersöka, om ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finnes lämplig. Ombud, som ej är advokat, kan, om han visar sig olämplig, av rätten förklaras obehörig som ombud ej endast i ett visst mål utan ock för viss tid eller tills vidare. Advokat kan väl av rätten avvisas som ombud i ett visst mål, men han är beträffande påföljder i övrigt underkastad ej domstolens utan advokatsamfundets disciplinära myndighet. Som offentlig försvarare i brottmål kan förordnas endast den som är advokat. Grundsatser i fråga om förfarandet. I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatsernaom rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa grundsatser skola tillämpas i alla instanser. Rättegångens muntlighet innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som utgör grundval för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets avgörande omedelbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras, att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres. Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse med hänsyn till bevisningen. I fråga om denna skall enligt förslaget tillämpas den fria bevisprövningen. Denna medför bl. a., att de nuvarande vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tilläggas parternas egna utsagor. Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle, har, framhåller beredningen, domstolen helt andra möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra ha att meddela. Den på muntlig