Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 75 Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. förande av en bostad på en jordbruksfastighet, under det att ett motsvarande veto från bostadsnämndernas sida gentemot lantbruksnämnderna inte kan införas. Men reservationen går ju mycket långt i detta avseende, och jag tror inte, att dess förslag är tekniskt genomförbart, såvida man inte vill komplettera det med ett beslut om kreditgaranti även för bostäder, och det har jag svårt att föreställa mig, att riksdagen vid denna tidpunkt är beredd att göra. Jag skall sedan tillåta mig säga ett par ord med anledning av herr Rubbestads anförande. Jag kan inte se att det finns det ringaste hinder med hänsyn till statens bostadspolitik för den enskilda företagsamheten att bygga hur mycket den vill. Det hinder finns, som ligger i byggnadsregleringen, att man måste ha arbetstillstånd, men det beror inte på bostadspolitiken. Om enskilda företagare anse sig kunna bygga bättre och billigare utan statens stöd, så finnas i varje fall inga principiella hinder för detta, och det finns inga bestämmelser utfärdade av statsmakterna som säga: ni få inte bygga! Nej, saken är naturligtvis den, att i den mån byggnadslånebyrån får ett mera avgörande inflytande på bostadspolitiken, beror det därpå, att vi lämna statsbidrag och att vi lämna lån till egnahemsbyggare och andra på förmånliga villkor. Men de som vilja gå till bankerna och låna eller själva ha pengar och tycka, att statens ingripanden äro onödiga och meningslösa, de ha full frihet att bygga precis som de vilja. Herr Rubbestads hela argumentation hänger således, såvitt jag förstår, fullständigt i luften, om han inte uteslutande syftar på byggnadsregleringen. Men i så fall har saken inte med detta ärende att göra alls, utan då skola vi ta upp den till prövning, när frågan om byggnadsregleringen kan i ena eller andra formen komma att behandlas. Herr talman! Det är vad jag har att anföra i denna sak. Jag tror att man här måste ta steget fullt ut och därför bör bifalla vad statsutskottets majoritet föreslagit. Herr MÅRTENSSON: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl gör gällande, att jag riktat en långtgående kritik mot den nuvarande verksamheten på bostadspolitikens område. Ja, är det några av ifrågavarande organ som vilja uppfatta mitt anförande som en sådan kritik, så har jag inte det minsta att invända däremot. Det är alldeles självklart att verksamheten på detta område, som har vuxit ut på sätt som skett, inte kan undgå att i viss mån bli utsatt för kritik. Det var även därför som jag framhöll, att här måste ske en samordning för att arbetsresultatet skall kunna bli något så när tillfredsställande. Det är möjligt att den nya bostadsstyrelsen inte kan komma att undgå kritik i framtiden, men det beror väl på hur den kommer att organiseras och sköta sin verksamhet. Jag är övertygad om att om bostadsstyrelsen tar sin stora uppgift på allvar, skall den kunna utföra ett arbete, som inte behöver bli utsatt för någon mera omfattande kritik. Flera talare ha gjort sig till tolk för önskemålet och behovet av en ökad decentralisering av prövningen och planläggningen av bostadsbyggandet. Ja, herr talman, jag har inte det minsta att invända emot en decentralisering av denna verksamhet, men jag vill uttala en varning för att denna decentralisering drives så långt, att vi få tjugofem stora ämbetsverk i stället för ett. Det är möjligt att om verksamheten i alltför stor utsträckning skall decentraliseras till länen, det måste byggas upp ett ganska stort ämbetsverk i varje län, och då kommer det att bli betydligt kostsammare än om man har en mindre verksamhet i länen och ett större, centralt ämbetsverk.
