huvudändamål är skyddet av krigsmaktens effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkerställa fullgörandet av de tjänsteplikter som måste åläggas den militära personalen. Men just av denna karaktär hos krigslagstiftningen följer å andra sidan att bestämmelserna böra begränsas till vad som kräves för att ändamålet skall tillgodoses. Sådana inskränkningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna, som ej äro nödvändiga för lagstiftningens syfte, böra sålunda icke få förekomma. Och i den mån bestämmelserna i den vanliga strafflagen äro tillräckliga, böra ej heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas. Det är vidare av väsentlig betydelse, icke blott ur allmänt demokratisk synpunkt utan även i krigsmaktens eget intresse, att alla krigsmän så långt som möjligt bli underkastade samma straffrättsliga reglering. Detta är i själva verket en förutsättning för att de militära straffbestämmelserna skola vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas, att upprätthållandet av den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmelser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken de värnpliktiga under senare år varit föremål, har säkert medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut.
I samma riktning har också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Särskilt erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att skapa insikt om försvarets nödvändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Alla dessa omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på humanisering inom detta straffrättsområde.
Med de nu angivna utgångspunkterna är propositionen avfattad. Enligt förslaget skall huvuddelen av den militära straffrätten ingå som kapitel i den allmänna strafflagen, och även i övrigt innebär förslaget en fullständig omläggning av straffbuden och brottsbeskrivningarna.
Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt i fråga om minimistraffen. Eftersom de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras alltför snäv. I vissa fall föreslås dessutom hårdare straffsatser för krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen behålles endast vaktarrest. Icke blott de hårdare arrestformerna utan även den lindrigare "arrest utan bevakning" avskaffas sålunda. Under beteckningen disciplinbot införes för smärre förseelser en ny straffart, som närmast har karaktär av löneminskning. Genom förslaget vidgas också möjligheterna att använda villkorlig dom vid militära brott.
Förslaget avser att så långt som möjligt åstadkomma likhet även inför krigslagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning på skilda personalgrupper, har sålunda avskaffats.
I fråga om båda de stora lagkomplex, som jag nu har redogjort för, har jag med glädje kunnat konstatera, att utskottet på de allra flesta punkter har biträtt propositionerna. Om jag bortser från några formella frågor och ett par andra mindre jämkningar, är det bland mer än 200 paragrafer egentligen bara i tre fall som utskottets majoritet har föreslagit ändringar. Det gäller tre omdiskuterade och svårlösta frågor, där debatten framför allt har avsett, var gränsen för det straffbara området skulle dragas. De frågor som jag nu avser äro: 1) stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet, d. v. s. spioneri som inte är riktat mot Sverige, 2)
