Herr GEZELIUS: Herr talman! Herr Ståhls anförande gav mig anledning till den reflexionen, att det som var mest utmärkande för hans förslag var försiktigheten. Jag kan icke intaga herr Ståhls ståndpunkt, att detta är något som "synes böra övervägas", såsom det hette i början av hans förslag till motivering, och att vi ha anledning att gå fram med försiktighet. T. o. m. socialministern konstaterade i anslutning till mitt första anförande, att det fanns luckor här, som voro sådana att de borde fyllas, och att det var ett aktuellt intresse att så skedde. Men socialministern slutade med att säga, att detta finge man väl göra på någon annan väg än den utskottet föreslagit. Varken socialministerns förslag, att vi skola vänta tills vi kunna finna någon annan väg att fylla luckorna, eller herr Ståhls försiktiga formulering om att det synes böra övervägas om icke politiskt spionage av en viss omfattning borde bli föremål för straff kan jag gå med på. Jag är liksom herr Lindqvist i hög grad överraskad över socialministerns anförande efter vad som förekommit i utskottet. Efter de kontakter vi haft med justitiedepartementet och indirekt med inrikesministern är det högst beklagligt, att varken justitieministern eller ännu mer – inrikesministern, som ju beröres av denna fråga, tager till orda och yttrar sig angående behovet av denna lagstiftning.
Socialministerns kritik av 14 a § tager jag mycket lugnt liksom hans tal om att utskottet vill återinföra den bestämmelse som fanns i denna paragraf. Den bestämmelsen gäller den dag som i dag är, och det är nu icke fråga om ett återinförande av den utan om en helt ny paragraf i anslutning till den, där man begränsar straffbarbeten dels till vad som kan anses vara en verksamhet och dels till en verksamhet som bedrives hemligen eller med svikliga medel. Man avser sålunda icke, att härunder skulle kunna tänkas falla t. ex. del förhållandet, att en främmande makts undersåte, en flykting, går till sin legation och lämnar någon upplysning. Det skall vara en verksamhet som skall bedrivas såsom en politisk verksamhet, oavsett om det sker av ideella skäl och efter åtagande eller mot ersättning, och den skall bedrivas hemligen eller med svikliga medel. Uppgifter som lämnas till en tidning eller öppet till vederbörande avses icke.
Så säger socialministern – och i det hänseendet förstår jag honom till fullo, ty regeringen hade ju oerhörda svårigheter vid sitt bedömande av fallen enligt 14 a § – att det kan komma en olämplig justitieminister, som kan missbruka en bestämmelse som den ifrågavarande. Ja, men mina damer och herrar, det finns ingen möjlighet för riksdagen att lagstifta under annan förutsättning än att om Konungen, närmast justitieministern, får i sin hand – eller låt oss säga: om domarna få i sin hand – att tillämpa lagbestämmelserna, måste vederbörande drivas av principerna om rätt, rättrådighet och rättssäkerhet. Vi få icke utgå ifrån att ett statsråd eller en högsta domstol eller en domare skall vid rättstillämpningen missbruka en lag. I så fall måste vi tillgripa andra medel. Men lagutskottet har säkert – och i varje fall jag – gått ut ifrån att det icke skulle vara någon risk att lägga avgörandet i dessa fall i Konungens hand.
Därför kan jag icke godtaga socialministerns som det syntes mig ganska egendomliga uttalande om 14 a § och hans kritik av en bestämmelse, vars svagheter han icke närmare redogjorde för, och heller icke herr Ståhls enligt min mening alltför försiktiga och lama förslag i en sak, som kräver snabbt beslut därför att den är så aktuell och berör så allvarliga problem.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG Herr talman!
