Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Ma j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari 1948. Närvarande: Statsministern Erlander
, ministern för utrikes ärendena Undén
, statsråden Wicronss, Möller
, Sköld
, Quensel
, Gaöfuas, Danielson
, Vougt
, N1Lsson, Sträng
, ER1csson, Mossberg
, Weijne
, Kock. Efter gemensam beredning med statsrådet Quensel i egenskap av t. f. chef för justitiedepartementet samt chefen för handelsdepartementet anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss. Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj:t erhållit befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska betalningsmedel m. m. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 2 maj 1947 (nr 158), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1948. Genom lag den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse. Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning, vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, ha vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348), den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944 (nr 693) och den 26 januari 1945 (nr 16). Fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret ha i gemensam skrivelse den 18 december 1947 anfört, att nu rådande förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning. Någon ändring av gällande bestämmelser i ämnet syntes icke för närvarande erforderlig. Det borde dock erinras om att chefen för finansdepartementet i proposition nr 290 till 1939 års riksdag med förslag till valutalag uttalat, att valutalagen icke vore avsedd såsom medel för en reglering av utrikeshandeln. I anslutning till detta uttalande borde framhållas, att det kunde vålla svårigheter att vidmakthålla denna princip, om importlicenser beviljades i sådan omfattning att landets valutatillgångar icke inrymde möjligheter att effektuera samtliga utfärdade licenser. En dylik situation kunde inträffa icke endast om licenser skulle utfärdas i större omfattning än som uppgjorda
