till en av medicinalstyrelsen den 7 mars 1942 gjord framställning – två förslag, vilka syftade till att fylla behovet av tandläkare inom folktandvården. Enligt det ena förslaget skulle tandläkare för vinnande av fullständig legitimation lagstiftningsvis åläggas fullgöra ett års tjänst inom folktandvården. Enligt det andra förslaget skulle inrättas ett antal stipendier för sådana studerande vid tandläkarinstitutet, vilka förbunde sig att under minst ett år efter vunnen slutlig legitimation tjänstgöra inom folktandvården. Vid remiss till lagrådet av förstnämnda förslag uttalade föredragande departemenlschefen, statsrådet Möller, att han funne sig böra biträda förslaget om ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare huvudsakligen på grund av det bekymmersamma läge, vari folktandvården skulle råka om ej effektiva åtgärder vidtoges för att förse densamma med tandläkare. Departementschefen framhöll samtidigt, att han då icke vore beredd att grunda något omdöme rörande behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning, varför förslaget borde genomföras endast såsom ett provisorium. Vid riksdagsbehandlingen framfördes principiella betänkligheter mot den ifrågasätta lagstiftningen; och i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 52) – vari utskottet i princip anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag – underströk utskottet vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast bleve ett provisorium och att den alltså icke borde förnyas, om det icke förelåge trängande behov därav. Vad angår stipendierna ansågs stipendiebeloppens storlek böra bestämmas till 1 000 kronor för år med rätt för vederbörande studerande att åtnjuta stipendierna under högst fyra år på villkor att tjänstgöringstiden i folktandvården förlängdes i motsvarande mån. Antalet stipendier beräknades till 80. F rågans behandling vid 1946 års riksdag. I skrivelse den 29 november 1945 föreslog medicinalstyrelsen, att 1943 års lag – vars giltighetstid begränsats t. o. m. utgången av september 1946 - skulle erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1949. Tillika hemställde styrelsen att stipendierna till studerande vid tandläkarinstitut måtte utgå med 2 000 kronor årligen samt att såsom följd härav måtte anvisas ett förslagsanslag på 340 000 kronor eller därest fr. o. m. vårterminen 1946 ett ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas, 420 000 kronor. I infordrade remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag att förläna lagen fortsatt giltighet ville statskontoret och lärarrådet vid tandläkarinstitutet i Stockholm icke motsätta sig en förlängning av lagens giltighetstid, lärarrådet dock endast under förutsättning att ett trängande behov av för
