läkare inom skälig tid skulle kunna tillgodoses utan tillgripande av lagen. Utskottets hemställan om bifall till det framlagda lagförslaget bifölls av riksdagen. – Statsutskoltet, till vilket propositionen hänvisades i vad den avsåg anslagsfrågan, fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 200 ej anledning till erinran mot den föreslagna medelsanvisningen. Av medicinalstyrelsen infordrade yttranden. I de yttranden, som medicinalstyrelsen nu infordrat från vissa sammanslutningar, ha tandläkarförbundet och tandläkaresällskapet avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid. Att det allmänna med utnyttjande av sin tvångsmakt sökte inom ett litet begränsat område tillgodose där föreliggande behov av arbetskraft, måste enligt organisationernas mening ur allmänt medborgerlig och principiell synpunkt väckaytterligt starka betänkligheter. I stället för att främja folktandvården verkade lagstiftningen hämmande på dess utveckling i det att många, som om lagen ej funnits skulle sökt sig till folktandvården eller fortsatt sin tjänstgöring där, på grund av lagen avhållit sig därifrån. Odontologiska föreningen i Stockholm yttrar, att en gjord undersökning visade att föreningens medlemmar intoge en bestämt avvisande ställning till en ytterligare förlängning av lagens giltighetstid. Lämplig propaganda om folktandvårdens syfte och folktandvårdstjänstens fördelar ur utbildningssynpunkt borde i varje fall prövas innan fortsatt tvångsrekrytering tillgrepes. Även odontologiska föreningen i MalmöLund ställer sig avvisande mot att lagen erhåller fortsatt giltighet. Tandvårdsinspektörsföreningen ogillar lagen såsom varande en tvångslag gällande för en enda yrkesgrupp, och föreningen anser att folktandvårdens vidare utbyggnad icke bör göras beroende av arbetskraft, som icke frivilligt söker sig till folktandvården. Med den utbyggnad folktandvården hade syntes det dock föreningen omöjligt att hålla verksamheten igång i nuvarande omfattning, om icke lagen erhölle förlängd giltighet. Landstingsförbundet anser att lagstiftningen bör avvecklas, så snart omständigheterna tillåta det. Såsom läget vore med 40-50 helt obesatta tandläkartjänster inom folktandvården, syntes emellertid en dylik avveckling icke kunna ske utan att folktandvården försattes i ett prekärt läge och tvingades att i väsentlig mån begränsa sin omfattning till stort men för den vårdsökande allmänheten. Å andra sidan borde lagens giltighetstid icke göras längre än som vore oundgängligen erforderligt. Enligt förbundets mening borde lagens giltighetstid förlängas till den 1 oktober 1949 med rätt för Kungl. Maj:t att, om folktandvårdens behov av tandläkare utan svårighet kunde tillgodoses, förordna om lagens upphävande före nämnda üdpunkt
