Departementschefen.Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kommittéförslagets 2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare anslutning till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff fått formen av en hänvisning till 1–4 §§, varigenom kommittéförslagets andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsförslaget allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga är om flera befattningar, framgår av 25: 6 i departementsförslaget. Detta upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kommittéförslaget skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kommittéförslaget svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning eller suspension och allmänt straff.
I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.
Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i yttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har härom yttrat, att de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att intet vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnämnda förening har sålunda framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åverkan hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20 kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptagna brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om skadegörelse i 24: 1–3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till 19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhusrätt framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande bestämmelser beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej borde utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnyttjas, rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget
