sådana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa, knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids straffarbete. Vidare vore "modlöshet" ett uttryck, som icke syntes äga önskvärd bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket "begår annan dylik gärning" saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott, belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att orden "annan dylik gärning" borde ersättas med beskrivningar på de åsyftade förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffarbete vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse endast förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara områdets gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen använda uttrycket "eller begår annan dylik gärning". Stadgandet gjorde det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer, vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för landets bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att ordet "modlöshet" utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att utvidga det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum, att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Saklig upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara, som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §. För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straffminimum även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda en sänkning därav.
I anledning av uttrycket "avsevärd betydelse för krigföringen" i förslaget – som ersätter uttrycket "betydelse för krigföringen" i gällande lag – har t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sabotagesynpunkt så känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet
