värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närvarande ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande. Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt beträffande värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt äro underkastade nämnda lag.
Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfattningen, att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som simulation till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets försvar och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu förevarande paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänstgöring göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt allmänna strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommittén funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gärning, varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, omfattas sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ändamålsenligt att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, däribland bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även på försök till simulation.
Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre
Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att
utmätas väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den
av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillades ett stadgande att,
om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges
häradshövdingar åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan
knappast syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda
simulationsfallen, vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som
eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,
att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa
simulationsbrottet med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första
punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra
vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än
när det gällde självstympning ville samfundet förorda, att
