av ifrågakomna slag. Icke heller hade det spårats några tendenser till att sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det återstode då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantagsbestämmelse, varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning, och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestämmelse av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande. Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska propagandan, hade man med hänsyn till de förhållanden som föranlett kravet på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolkningsgrupp, nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende å de övriga befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art. Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den antisemitiska propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svenskar av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett straffskydd av nu ifrågavarande slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolkningsgrupper, som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.
Departementschefen.Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller
trosbekännelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt
övervägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till
att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt
sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra
motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller
andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan. huruvida
