eller eljest lida avsevärt förfång. Härav synes bl. a. skola följa, att om någon i efterhand kommit till insikt om att han avgivit en osann vittnesutsaga, skyldighet att beriktiga denna icke skulle föreligga, därest vittnet av annan orsak trodde sig kunna utgå ifrån att den person, mot vilken den osanna utsagan talade, i allt fall vore skyldig. Detta kan icke anses tillfredsställande, utan vittnet bör vara pliktigt att beriktiga sin osanna utsaga, så snart hos vittnet uppkommit insikt om att utsagan varit oriktig och att den kan föranleda fällande dom mot någon, alldeles oberoende av huruvida vittnet möjligen själv anser den andre skyldig eller ej. På grund härav och då det av redaktionella skäl torde böra undvikas att nämna åtalsfallet har uttrycket "bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång" utbytts mot "utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång". Under förfång ingår givetvis även obefogat åtal.
I redaktionellt hänseende synes. den av kommittén föreslagna lagtexten icke klart giva vid handen, att paragrafen är avsedd att tillämpas, då en gärning blivit begången, som ej från början är straffbar men eljest faller under någon av de föregående paragraferna i kapitlet, samt gärningsmannen senare kommit till insikt om rätta förhållandet. Brottsbeskrivningen har därför omformulerats till att uttryckligen avse den som, utan att vara förfallen till straff enligt 1–8 §§, genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning, varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och som, efter att hava kommit till insikt därom, underlåter att till farans avvärjande göra vad som skäligen kan begäras.
I fråga om straffet har jag icke funnit lämpligt att här, på sätt hovrätten för Övre Norrland förordat, medgiva straffrihet i fall då faran är obetydlig eller brottet eljest är att anse såsom ringa. Det må emellertid nämnas att 15 § i departementsförslaget gjorts tillämplig å samtliga i kapitlet upptagna brott. En följd härav blir, att om någon gjort sig förfallen till ansvar enligt det nu förevarande stadgandet genom att han icke inom skälig tid beriktigat en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet skall inträda, där faran var ringa.
Vad åter angår den av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm framförda synpunkten, att straff även borde drabba part eller rättegångsombud, som underlåter att till vederbörande myndighet vidarebefordra ett vittnes beriktigande av sitt vittnesmål, synes det mig knappast påkallat att införa en straffbestämmelse för sådant fall. Om parten eller ombudet själv medverkat till att rättelsen icke blivit framförd, blir han enligt de allmänna medverkansreglerna förfallen till ansvar. Sådant ansvar torde sålunda inträda t. ex. om han motarbetat en avsikt hos den som avgivit utsagan att rätta denna.
Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget, i vilken kommittén upptagit en bestämmelse om straff för osann försäkran. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller
