föremål för sabotage uttryckligen omnämnts även användningen av telefon. Meningen är att i första punkten skydda statens eller det allmännas och i andra punkten allmänhetens intresse, låt vara att de i andra punkten angivna föremålen ofta tillika ha sådan betydelse som sägs i första punkten. I sak göres mellan de båda punkterna den skillnaden, att i andra punkten för straffbarhet alltid kräves att allvarligt hinder eller allvarlig störning uppkommit, medan i första punkten ett sådant krav icke uppställes beträffande skadegörelse utan blott beträffande annan åtgärd.
Vad härefter angår frågan, huruvida straffskyddet mot sabotage skall omfatta även samfärdsel och anläggningar i utlandet, har jag icke kunnat finna påkallat att utsträcka skyddet till dessa. Det synes nämligen icke vara en uppgift för svensk lagstiftning att skydda utländska objekt av hithörande beskaffenhet i vidare mån än som följer av bestämmelserna om straff för skadegörelse i 24 kap., vilka inom ramen för de allmänna reglerna om svensk strafflags tillämplighet gälla även i fråga om skadegörelse på egendom i utlandet. Av den omformulering paragrafen i departementsförslaget undergått torde framgå, att den genomgående icke åsyftar utländska förhållanden.
I fråga om brottsbeteckningen i paragrafen torde ordet sabotage kunna godtagas.
Paragrafen svarar mot en del av 8 § i kommittéförslaget. Därstädes har kommittén till en början upptagit ett stadgande av innehåll att där någon genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i paragraferna om mordbrand och härverk sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas av omfattande förstörelse av egendom, han för allmänfarlig vårdslöshet skall dömas till böter eller fängelse. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon av oaktsamhet begår gärning, som sägs i paragrafen om sabotage, så ock där någon överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av oaktsamhet framkallar fara som sägs i 5–7 §§ i kommittéförslaget.
Enligt de tidigare behandlade paragraferna i kapitlet är, såsom i allmänhet i strafflagen, en underförstådd förutsättning för straffbarhet, att de objektiva förutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt. I fråga om mordbrand och härverk fordras därutöver, att en viss primäreffekt skall ha uppstått, nämligen i det förra fallet att brand uppkommit och i det senare att explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller dylik katastrof inträffat. Om det brister beträffande uppsåtet i något avseende eller om primäreffekten icke kommit till stånd, bliva paragraferna i fråga icke tillämpliga. Kommittén har emellertid ansett, att det även för vissa sådana fall erfordrades straffbestämmelser till skydd mot framkallande av fara som avsåges i paragraferna.
Allmänna bestämmelser av sådant innehåll finnas för närvarande dels i brandlagen den 15 juli 1944 och dels i strafflagen 19: 22. Enligt 12 §
