könssjukdom alltjämt borde behandlas såsom ett särskilt brott. Bestämmelser härom ha upptagits i 6 § av kommittéförslaget. I förhållande till det nuvarande stadgandet i 14: 21 har därvid i lagtexten bl. a. gjorts den ändringen att såsom förutsättning för straffbarhet uttryckligen angivits att den person, med vilken gärningsmannen övar könsumgänge, icke själv lider av den könssjukdom varom fråga är.
I fråga om straffsatserna i de nu omnämnda båda paragraferna innebär kommittéförslaget en förenkling i förhållande till de nuvarande straffskalorna i 14: 19–21, vilka äro differentierade med hänsyn till den effekt som den brottsliga gärningen i det särskilda fallet haft. I 5 § i förslaget ha sålunda upptagits allenast två skalor, en för normalfall och en för grova fall, medan i 6 § införts en enhetlig straffsats av högst straffarbete i två år. Kommittéförslaget saknar vidare motsvarighet till den i nuvarande 14: 20 a för handlande stadgade särskilda påföljden mistande av näringsrätt.
I nu förevarande sammanhang har kommittén slutligen föreslagit upphävande av 14: 45 sista stycket, enligt vilket framkallande av fara för könssjukdom är angivelsebrott i den mån gärningen riktar sig mot maka.
I anledning av 19: 5 i förslaget har Göta hovrätt vänt sig mot att paragrafen
syntes ha avseende även å överförande av sjukdom, som ehuru ej
bagatellartad dock icke vore av alltför svår natur. Ansvar skulle sålunda kunna
drabba en tjänsteman som, oaktat han lede exempelvis av influensa, i rent
tjänstenit inställde sig vid en förrättning och därvid sprede smitta. Med
hänsyn härtill hemställde hovrätten dels, att straffbudet inskränktes till att
avse överförande eller spridande av smitta som hänförde sig till svårare
sjukdom, dels ock att det kompletterades med en särskild straffskala,
innefattande även böter, för ringa fall eller där omständigheterna eljest vore
mildrande. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit anledning till
erinran mot att spridande av sjukdomssmitta i förslaget kriminaliserats utan
någon begränsning med hänsyn till svårhetsgraden av den sjukdom, som
överföres. Föreningen har funnit en sådan begränsning erforderlig, särskilt
med hänsyn till den föreslagna straffsatsens stränghet.
Mot den här upptagna brottsbeteckningen "allmänfarlig förgiftning" ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg invänt att rubriceringen syntes alltför snäv med hänsyn till de förfaranden som i förslaget förts in under nu förevarande straffbestämmelse.
I fråga om 19: 6 i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit otillfredsställande, att straffbarheten uttryckligen knutits till den förutsättningen, att könsumgänget övats med någon som icke själv lider av den könssjukdom varom fråga är. Hovrätten har härom anfört att det föreslagna stadgandet, tolkat efter ordalagen, innebure att det för straffrihet vore tillräckligt att de personer som övade könsumgänge båda lede av samma slags könssjukdom men att kommittén likväl torde ha avsett endast det fallet att bådas sjukdom vore i smittsamt skede. I vilket fall som helst borde förutsättningen, som icke upptagits i gällande lag, utgå. I utlåtande, omnämnt i
