ett yttrande framhållits, kunna utgå såsom onödig. I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen allenast jämkats på liknande sätt som i departementsförslagets nästföregående paragraf, varvid som motsvarighet till det där använda uttrycket "allvarlig sjukdom" här talas om "elakartad sjukdom" i likhet med kommittén finner jag obehövligt att i lagtexten särskilt utsäga, att utrotande av skadedjur och skadeväxter, som sker under iakttagande av erforderliga försiktighetsmått, icke faller under paragrafen. I fråga om brottsbeteckningen synes mig hinder icke möta mot att här upptaga det gamla lagordet "förgöring".
Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 8 § till den del däri, på sätt omtalats under 5 § i departementsförslaget, upptagits en bestämmelse om straff för den som överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av oaktsamhet framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa eller allmän fara för djur eller växter.
Som motivering till detta stadgande har kommittén anfört, att det ofta kunde vara svårt att avgöra huruvida inträffade fall av smittosam sjukdom orsakats av viss överträdelse av säkerhetsföreskrifterna i epidemilagen den 19 juni 1919, epizootilagen den 12 april 1935 eller annorstädes. Detta medförde att de allmänna bestämmelserna om straff för åstadkommande av kroppsskada i 14 kap. strafflagen och för skadegörelse i 24 kap. samma lag endast i begränsad utsträckning stode till förfogande för att bestraffa överträdelser av de nämnda säkerhetsföreskrifterna. Det vore likväl av synnerlig vikt att sådana hithörande gärningar, som framkallade allmän fara för människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, träffades av betryggande straffsanktion. Eftersom det funnes jämförelsevis ingående säkerhetsföreskrifter mot spridande av sjukdom syntes emellertid straffbarheten här kunna begränsas till fall där en föreskrift överträtts. Såsom exempel på överträdelser som kunde bliva att bestraffa enligt bestämmelsen kunde nämnas överträdelse av föreskrift om isolering, förbud mot att beträda visst område eller viss ladugård och förbud mot att släppa kreatur på bete. För bestämmelsens tillämplighet fordrades ej, att gärningsmannen insett smittofaran men väl att han bort inse denna. Huruvida själva överträdelsen måste vara uppsåtlig, berodde på den föreskrift som vore i fråga; avsåge denna endast uppsåtligt handlande förelåge ej överträdelse, med mindre gärningsmannen uppsåtligen åsidosatt föreskriften. I vad mån okunnighet om föreskrift kunde lända till ursäkt finge här som eljest bedömas efter allmänna grundsatser. Att, såsom i nuvarande 19: 17 andra stycket skett, särskilt i detta sammanhang uttryckligen stadga att överträdelse skall ha skett veterligen hade kommittén icke ansett lämpligt. I epidemilagen funnes straffbestämmelser avseende överträdelser av föreskrifter enligt lagen. För gärning som innefattade sådan överträdelse och som därjämte på grund av oaktsamt framkallande av fara jämväl fölle under nu förevarande stadgande,
