enligt de allmänna reglerna i 22 kap. och dels för ämbetsbrott enligt 25: 16. Häremot har endast framställts den invändningen att, enär den brottsliges ställning av ämbetsman skall beaktas såsom en försvårande omständighet redan vid utmätande av straffet för förskingring, det i viss mån innebure en dubbelbestraffning att vid sidan därav jämväl tillämpa ansvar för ämbetsbrott. I förslaget har därför till alla brott utsträckts den beträffande förskingring genomförda ordningen, att allmänna brott i tjänsten icke skola bestraffas enligt särskilda straffbestämmelser i 25 kap. utan enligt de vanliga reglerna i andra kapitel. Vid sidan därav skall emellertid enligt förslaget tillämpas en i en senare paragraf i kapitlet given regel om möjlighet att i mån av behov avsätta eller suspendera den brottslige. Då det ofta är svårt att avgöra, huruvida ett allmänt brott skett i eller utom tjänsten, har sistnämnda regel gjorts tillämplig även på brott utom tjänsten och ersätter alltså jämväl den i nuvarande 2: 18 givna regeln om avsättning eller suspension av den som dömes till straffarbete. Med vissa undantag, till vilka jag återkommer i det följande, ansluter jag mig, såsom jag redan inledningsvis framhållit, till den av kommittén sålunda föreslagna nya systematiska ordningen för behandling av ämbetsbrotten. Att i 25 kap. inrymts även vissa stadganden om påföljder av ämbetsmäns brott, som förut upptagits i strafflagens allmänna del, synes mig enbart vara till fördel och jag vill i detta hänseende gå ännu något längre än kommittén.
Beträffande brottsbeskrivningen vid tjänstemissbruk torde bestämningen att det kan ske "genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd" icke leda tanken i rätt riktning. Den är, såsom i ett yttrande framhållits, ägnad att vålla tvekan t. ex. för det fall att någon använder tjänstebil till en nöjesresa. I departementsförslaget har därför endast angivits, att tjänstemissbruk kan ske "genom handling eller underlåtenhet". Som exempel på tjänstemissbruk genom underlåtenhet kan nämnas, att en åklagare underlåter att åtala brott som någon vän till honom begått. I redaktionellt hänseende torde även böra vidtagas den ändringen att uttrycket "sin myndighet eller eljest sin ställning" förenklas så att alternativet "sin myndighet" får utgå.
Utöver att missbruk av tjänsteställning skall föreligga fordrar kommittén "uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång". I likhet med landsorganisationen i Sverige anser jag emellertid större avseende böra fästas vid huruvida den av gärningsmannen åsyftade skadan inträffat eller ej. Ansvar för tjänstemissbruk synes mig lämpligen böra begränsas till sådana fall då "förfång verkligen uppkommit. På grund härav har brottet i departementsförslaget beskrivits så, att ämbetsman missbrukar sin ställning till förfång för det allmänna eller någon enskild. Att uppsåt förutsättes behöver icke särskilt angivas.
Vad angår det i paragrafen upptagna förbehållet för det fall, att gärningen eljest är särskilt belagd med straff, torde det vara lämpligt att på detta sätt angiva att de generella ämbetsbrotten äro subsidiära i förhållande till allmänna brott i strafflagen och i författning utanför denna lag. Då en straffbestämmelse i särskild författning enligt vad där sägs är tillämplig
