Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/746

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
336
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

då domstol icke ingått i prövning av frågan om ämbetsstraff och förvaltningsmyndighet därefter ålägger disciplinär bestraffning. I dessa fall kunde nämligen blotta möjligheten av en efterföljande disciplinär åtgärd icke inverka på domstolens straffmätning.


Departementschefen.Att kommittén i 25 kap. inryckt ett stadgande, varigenom förhållandet mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och disciplinär bestraffning genom beslut av förvaltningsmyndigheterna reglerats, finner jag tillfredsställande. I detta sammanhang må till en början framhållas att, då i stadgandena om de speciella ämbetsbrotten förut i kapitlet säges att de ej skola gälla då gärningen är särskilt belagd med straff, härmed ej avses det fall att förseelsen enligt särskild bestämmelse må bestraffas av förvaltningsmyndighet i disciplinär ordning. Undantagen avse att för domstol klargöra, att den skall i första hand döma enligt den speciella straffbestämmelse som må finnas och endast om sådan saknas tillämpa den mera generella bestämmelsen.

Ett stadgande om hänsynstagande till att ämbetsmannen för samma gärning dömts till bestraffning av förvaltningsmyndighet synes mig välmotiverat till undvikande av dubbelbestraffning. I ett yttrande har framhållits, att även enligt kommittéförslaget kunde sägas bestå en möjlighet till dubbelbestraffning. Enligt 7 § i förslaget skall nämligen ämbetsstraff som ådömes såsom påföljd av allmänt brott kunna inverka reducerande på det allmänna straff som i första hand skall följa på brottet. Om i något fall domstolen underläte att pröva frågan huruvida ett allmänt brott borde medföra ämbetsstraff, kunde tydligen icke bliva tal om att reducera det allmänna straffet av hänsyn till möjligheten att disciplinär bestraffning senare av förvaltningsmyndighet kunde åläggas ämbetsmannen för den gärning varom i målet varit fråga. Skulle därefter sådan disciplinär bestraffning följa, kunde alltså resultatet bliva, att ämbetsmannen gått miste om en reducering av det allmänna straffet vilken skulle ha inträtt om domstolen utmätt såväl detta straff som ett mot disciplinstraffet svarande ämbetsstraff. Med anledning härav vill jag framhålla, att domstolen skall, oberoende av om åklagaren särskilt yrkat det, ex officio pröva vilka påföljder som kunna komma i fråga med anledning av visst brott. Enligt 7 § i departementsförslaget, som i denna del överensstämmer med kommittéförslaget, har domstol befogenhet att döma till avsättning eller suspension, även om brottet ej föranleder högre allmänt straff än böter. Frågan om avsättning eller suspension bör alltså städse ha prövats av domstolen, när den dömer till ansvar. Härav torde följa, att administrativ myndighet icke torde ha befogenhet att såsom disciplinstraff ådöma avsättning eller suspension i något fall när brottet varit föremål för domstols prövning. En annan sak är, att den administrativa myndigheten kan ha befogenhet att av annan anledning än såsom påföljd av brott skilja vederbörande från tjänsten.

Den av kommittén föreslagna avfattningen av stadgandet synes mig emellertid mindre lycklig, enär den lätt kan ingiva föreställningen att här skulle lösas ett större frågekomplex än som är avsett. Utgångspunkt för