Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:
Mened beskrives i 1 § av straffrättskommitténs förslag såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av sanningen. Genom bestämmelserna i 4 § enligt samma förslag öppnas emellertid möjlighet till straffminskning eller straffrihet i vissa fall, däribland det att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Att generellt fritaga från ansvar i dylikt fall har synts kommittén betänkligt. I detta hänseende anför kommittén såsom exempel att någon för att undgå ansvar för en ransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld för förfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla har därför i kommittéförslaget gjorts beroende av omständigheterna i det särskilda fallet;
Den straffrättsliga behandlingen av menedsbrottet är således enligt nämnda förslag i princip densamma, oavsett om någon lämnat felaktiga positiva uppgifter eller inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärande omständighet. I departementsförslaget åter har vid sanningspliktens straffrättsliga sanktionerande en uppdelning ägt rum allteftersom åsidosättandet av sagda plikt skett positivt eller negativt. Sålunda har å ena sidan redan genom själva brottsbeskrivningen i 1 § det fall att någon förtiger sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig förts utanför menedsbrottet och följaktligen gjorts straffritt oavsett föreliggande omständigheter, medan å andra sidan, då någon lämnat positivt oriktig uppgift, överhuvud icke (bortsett från fall enligt 4 §) någon straffrihet utan endast straffminskning kan inträda, hur utpräglat hans tvångsläge i följd av intressekollisionen än må ha varit.
Den formella uppläggning av menedsbrottet som "departementsförslaget sålunda innefattar synes mindre väl förenlig med den uppfattning rörande sanningspliktens innebörd som lärer hava legat till grund för nya rättegångsbalkens bestämmelser om vittne och förhör med part under sanningsförsäkran, enkannerligen 36 kap. 6 §, jämförd med 11, 12 och 14 §§ i samma kapitel, samt 37 kap. 5 §. För denna uppfattning torde uppdelningen i en obegränsad positiv och en begränsad negativ sanningsplikt vara främmande. Och utgångspunkten för förstnämnda stadgande lärer i första hand ha varit att ingen bör anses underkastad en sanningsplikt varigenom han bleve nödsakad att för brott angiva sig själv eller någon honom på visst sätt närstående.
Mot den principiellt olika behandlingen av positivt osann utsaga och förtigande kunna även anföras betänkligheter av mera praktisk natur. Såsom kommittén erinrat skiljer sig förtigande ej alltid väsentligt från positiv uppgift (jfr, beträffande tillämpningen av gällande rätt, bl. a. N. J. A. I 1945 s. 263 och 1947 s. 273). Departementsförslagets genomförande i denna del torde därför vara ägnat att ställa domstolarna inför en gränsdragning som kan bliva hart när omöjlig. Särskilt då den oriktiga uppgiften innebär allenast förnekande av kännedom rörande en viss omständighet synes skillnaden i
