ena eller andra kapitlet äger likvisst praktisk betydelse. Framhållas må exempelvis att enligt 19 kap. oaktsamhet straffas, medan detta ej är fallet enligt 24 kap. Det är i själva verket i vissa avseenden svårt att förstå varför uppdelningen gjorts på "sätt som skett, varför exempelvis anläggande av skogsbrand straffas såsom mordbrand vid fara för en större skogsmark, men som skadegörelse om det gäller en mindre skogsmark. En fastare indelning skulle, vill det synas, ha vunnits, om begreppet allmänfara enligt 19 kap. bestämts i närmare anslutning till den innebörd, som vanligen brukar inläggas i detta ord, och följaktligen vissa där avsedda brott överförts till 24 kap. Tillika synes kunna ifrågasättas, huruvida icke oaktsamhet bör bestraffas även enligt 24 kap. åtminstone vid fara som avses i 3 § andra stycket.
Den till synes mindre klara indelningsgrunden har väl i sin mån också bidragit till att brottsbeteckningarna i 19 kap. i regel blivit mindre expressiva. Även ur formellt språklig synpunkt synas några av dem ej tillfredsställande. "Allmänfarlig ödeläggelse" syftar närmast på effekten, ej på handlingen. "Allmänfarlig vårdslöshet" skiljer sig från andra beteckningar därigenom att brottslighetsgraden (oaktsamheten) gjorts till huvudord i stället för till attribut. Benämningen skulle kunna användas för många andra brott än de avsedda, bl. a. dem som beröras i 8 §. "Spridande av gift eller smitta" innefattar enligt sin egentliga innebörd även huvudparten av de brott varom 7 § (och även 8 §) handlar. "Förgöring" har enligt alltjämt levande språkbruk en annan och mera inskränkt betydelse än enligt förslaget och bör knappast användas där blott fara, ej skada föreligger. Därest ej lämpligare uttryck än de nu angivna kunna utfinnas såsom beteckningar för de ifrågavarande brotten, böra de enligt mitt förmenande hellre utgå i avvaktan på att bättre beteckningar småningom hinna utbildas,
Lagrådet:
Beträffande brott som avses i 13 kap. stadgas om frivilligt avvärjande i 15 §. Denna paragraf hänvisar bl. a. till 9 § i samma kapitel, vilken avser det fall att någon som ej gjort sig skyldig till straff enligt vissa angivna lagrum framkallat fara som avses i paragrafen och underlåtit att, efter att hava kommit till insikt därom, till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. I departementschefens motiv anföres att, om någon gjort sig förfallen till ansvar enligt 13 kap. 9 § genom att han icke inom skälig tid beriktigat en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet skall inträda där faran var ringa. Förevarande kapitels 9 § utgör i huvudsak en motsvarighet till 13 kap. 9 §, men dess 11 § medtager ej paragrafen bland de fall, där frivilligt avvärjande av uppkommen fara kan föranleda straffminskning eller straffrihet. Det lärer likväl ej vara uteslutet att den som framkallat faran kan i efterhand avvärja denna, även där han från början saknat sådant uppsåt som normalt förutsättes för straffbarhet men efter vunnen insikt om faran gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet att straffbarhet enligt 9 § hunnit inträda. Följdriktigheten synes kräva att i 19 kap. dylikt
