viktiga intressen trädas för nära. Om man ser frågan realistiskt, torde det knappast låta sig göra att giva stadganden i ämnet sådan form eller innebörd, att de icke allmänt komma att uppfattas såsom riktade mot praktiskt taget allenast den antisemitiska propagandan. Med andra ord vare sig stadgandena placeras i ena eller andra kapitlet i allmänna strafflagen eller meddelas i en fristående lag och vare sig bestämmelserna erhålla en med hänsyn till syftet mera direkt precisering eller en allmän innebörd, kan den föreställningen svårligen tillbakavisas, att den nya lagen har sin verkliga betydelse för den judiska folkgruppen. Om man vill lagstifta på detta område, måste man enligt justitiekanslersämbetets mening taga nämnda konsekvens och därmed också acceptera faran av att berörda folkgrupp erhåller en privilegierad ställning med de vådor som tilläventyrs äro förenade därmed.
Frågan är då, om behovet av bestämmelser i ämnet får anses så framträdande, att hänsynen för eventuellt menliga verkningar bör få vika. Med framhållande av vanskligheten att göra mera bestämda uttalanden anser justitiekanslersämbetet dock övervägande skäl tala för att denna fråga besvaras jakande. Visserligen har just nu domstol att pröva, huruvida den i promemorian åsyftade antisemitiska propagandan – den enda mera allmänt kända som väl nu bedrives i vårt land – står i strid med svensk lag, och det kan följaktligen te sig, som om det ännu så länge vore för tidigt att yttra sig om möjligheterna att med gällande lag åtkomma sådan propaganda. Emellertid är att märka, att brottsbeskrivningen i det lagrum i tryckfrihetsförordningen, som åberopats i målet, icke är fullt tillfredsställande för propagandans säkra bekämpande samt att det i lagrummet stadgade straffet, blott dagsböter, är alltför ringa för att möjliggöra ett verksamt ingripande. Ä andra sidan har denna propaganda bedrivits i så anstötliga former, att det framstår såsom ett allvarligt missförhållande, ägnat att skada vårt land, att den ej med säkerhet kan på ett effektivt sätt åtkommas. Visserligen äro de konsekvenser en lagstiftning på området kan medföra, såsom esomoftast är fallet vid strafflagstiftning, ej helt överblickbara, men justitiekanslersämbetet föreställer sig, att en lagstiftning som begränsas till de verkligt grova formerna av antisemitisk propaganda och närstående företeelser skall uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet och att följaktligen åtminstone mera betydande olägenheter därav ej skola yppa sig.
Svea hovrätt har uttalat:
Det torde väl vara riktigt, att man för närvarande icke har att räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på ifrågavarande område. En grovt vulgär antijudisk propaganda förekommer dock i viss utsträckning. Denna propaganda är särskilt motbjudande, som den genom tryckta pamfletter ofta sprides bland skolbarn eller utom landets gränser. Det måste vara ett icke obetydligt samhällsintresse, att dessa grövre former av rashetsande och rasförföljande propaganda straffbeläggas. Tillskapandet av en lagstiftning med sådant innehåll utgör tillika en måhända nyttig beredskapsåtgärd mot den våg av antisemitism som för närvarande går fram över stora delar av världen. Med hänsyn härtill och med beaktande av de i promemorian uttalade önskemålen att brottskatalogen i den väntade nya tryckfrihetsförordningen måtte kunna tillföras en hänvisning till strafflagstiftning i ämnet biträder hovrätten förslaget att redan vid 1948 års riksdag provisoriskt – i avbidan på den omarbetning av 16 och 18 kap. strafflagen, varmed straffrättskommittén nu är sysselsatt – förbättra gällande lag för att möjliggöra ingripanden mot särskilt anstötliga former av rashets.
