förrän med verkan tidigast från år 1953. Detta skulle uppenbarligen i belysning av det förut sagda vara ett i hög grad otillfredsställande tillstånd.
Såsom jag förut framhållit erbjuder sig för en kriminalisering av hetspropaganda valet mellan tre vägar, i det man kan betrakta propagandan som ett brott mot den allmänna ordningen, som ärekränkning av den eller de grupper, mot vilka propagandan är riktad, eller som ett uppväckande av allmän anstöt. Genom förslaget om ett stadgande angående "hets mot folkgrupp" i 11 kap. strafflagen har straffrättskommittén förordat den förstnämnda av dessa tre vägar. Som jag närmare utvecklat vid remitterandet till lagrådet av förslaget angående lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, har jag emellertid funnit vissa skäl tala emot en lagstiftning efter denna linje. Det främsta av dessa skäl är att en sådan lag skulle kunna bli uppfattad som en privilegiering av vissa grupper inom samhället och därigenom komma att motverka sitt syfte att befordra friden i sammanlevnaden. Motsvarande invändning skulle kunna riktas mot ett stadgande varigenom hetspropaganda straffbelades såsom ärekränkning mot den förföljda gruppen. Såsom jag förut framhållit, bestraffas nämligen för närvarande i 16 kap. strafflagen såsom ärekränkning endast angrepp mot enskilda personer och icke i något fall kränkningar mot kollektiva enheter. Att för ett specialfall införa en regel om straff för ärekränkning av sistnämnda slag, skulle därför tydligen med lätthet kunna komma att uppfattas som en privilegiering av de grupper som stadgandet avsåge att skydda. En annan anledning till varsamhet vid beträdandet av denna väg är hänsynen till den fria samhällsdiskussionen, vilken förutsätter en vidsträckt rätt att kritisera gruppbildningar utifrån allmänna synpunkter. De nu gällande stadgandena om ärekränkning i 16 kap. strafflagen innefatta icke någon reglering av de intressekollisioner, som av denna anledning kunna uppkomma mellan den fria kritikrättens tillbörliga krav på rörelsefrihet och de enskildas intresse av att icke utsättas för angrepp, ägnade att skada deras anseende. Så länge ärekränkningskapitlet sålunda varken upptager någon bestämmelse om straff för ärekränkning mot kollektiv eller reglerar förhållandet till intressekollisioner av nyss angivet slag, finner jag icke lämpligt att på det speciella område varom nu är fråga införa bestämmelser om ett särskilt slags ärekränkningsbrott, och detta så mycket mindre som härigenom det av straffrättskommittén påbörjade arbetet med en revision av bl. a. ärekränkningskapitlet skulle i viss mån föregripas. Tydligt är däremot, att i samband med genomförandet av detta lagstiftningsarbete även frågan om hetspropagandans rätta straffrättsliga behandling kan komma i en ny dager.
Vad därefter beträffar den tredje av de förut angivna vägarna eller att kriminalisera hetspropaganda på grund av att den väcker allmän anstöt inom ett land av demokratisk samhällstyp, så kan tydligen icke mot en sådan lagstiftning framställas den invändningen att därigenom någon viss grupp i samhället skulle otillbörligt gynnas. Om gränsen mot ärekränkningsbrotten av angivna skäl måste hållas klar, synes man mig emellertid
