har föranlett att orden "om det ej är uppenbart obilligt" inskjutits i styckets första punkt. Däremot har jag ej funnit erforderligt att vidtaga jämväl de redaktionella jämkningar i samma punkt som förordats av lagrådet.
I denna paragraf har i förhållande till det remitterade förslaget till en början gjorts den av två ledamöter i lagrådet påkallade ändringen att med en återgång till straffrättskommitténs förslag uttrycket "någon som var i hans ställe" valts för att utmärka, vem som i det hänseende varom i paragrafen är fråga skall jämställas med ägaren till föremål, som använts såsom hjälpmedel vid straffbelagd gärning eller frambragts genom sådan gärning. Vidare har den av lagrådet förordade särskilda regeln beträffande sjöpanträtt och inteckning i fartyg, som förklaras förverkat, införts i paragrafen. I anslutning till straffrättskommitténs förslag har lagrådet jämväl hemställt, att i paragrafen därefter måtte upptagas en föreskrift att, då någon eljest har särskild rätt till föremål, som förklarats förverkat, och denna finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Även vad lagrådet i denna del förordat har jag funnit böra beaktas, dock att uttrycket "särskild rätt" icke synts mig otvetydigt omfatta också den av lagrådet i sammanhanget omnämnda rätt som en avbetalningsförsäljare har till det försålda föremålet. På grund härav har den ifrågavarande regeln i stället avfattats sålunda, att där i annat fall någons rätt "till föremål som förklarats förverkat finnes oaktat förklaringen böra bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Att här, liksom med uttrycket "särskild rätt", endast avses sakrätter torde framgå av sammanhanget.
I denna paragraf av remissförslaget har utom de av lagrådet i dess helhet påfordrade ändringarna vidtagits jämväl den jämkning som påfordrats utav tre av lagrådets ledamöter.
I anledning av att denna paragraf i remissförslaget erhållit den lydelse alt, om flera medverkat till brott, de skola svara till skadestånd en för alla och alla för en, hava tre ledamöter av lagrådet anmärkt, att undantag borde göras för medverkan enligt 3 kap. 6 § första stycket i förslaget, eftersom eljest straffbelagd underlåtenhet att avslöja brott alltid skulle medföra skadeståndsskyldighet, vilket innebure en principiell utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt min mening är emellertid den, som är skyldig att avslöja ett brott men underlåter detta, redan enligt huvudregeln i 6 kap. 1 § skyldig att ersätta den genom brottet uppkomna skadan. Anledning saknas därför att i detta sammanhang göra undantag för sådana fall.
