skjutas i avvaktan på resultaten av den nämnda utredningen inom justitiedepartementet. Under utredningen om föreningsjordbruk borde kontakt sökas bl. a. med den omnämnde utredningsmannen i justitiedepartementet och den lagstiftning, som utredningen kunde llflommia att leda Ü11, bo|1d@, Om Så befunnes erforderligt, sedermera anpassas till vad som framkomme vid revisionen av lagen om ekonomiska föreningar. Betänkandet. Ekonomisk förening med ändamål att driva jordbruk kan för närvarande icke bildas i vårt land, enär dylik förening – med vissa modifikationer, från vilka här kan bortses – jämlikt 1925 års s. k. förbudslag icke tillåtes förvärva jordbruksfastigheter. I betänkandet uttalas, att i och för sig hinder ej borde föreligga för Kungl. Maj:t att å en förening för drivande av gemensamt jordbruk tillämpa den generella dispensregel, som återfunnesi 5 § 1925 års förbudslag. Det torde dock, yttrar utredningsmannen, vara höjt över allt tvivel, att kravet på en särskild rättslig reglering av ifrågavarande slags föreningar gjorde sig starkt gällande och att det därför vore mindre välbetänkt att medverka till sådana föreningars bildande innan speciallagstiftning för dem tillkommit. Den allmänna föreningslagen hänförde sig nämligen till sammanslutningar med vitt skilda =s.yf"ten och verksamhetssätt och innehölle därför endast stadganden av en i det stora hela allmängiltig innebörd. Lagen avsåge väsentligen att utgöra en ram, inom vilken åt föreningarna överlätes att fritt utveckla sig efter olika art och uppgift. I betänkandet påpekas, att vissa speciella typer av ekonomiska föreningar, däribland bostadsrättsföreningar, tidigare gjorts till föremål för utförligare rättslig reglering, vilket ansetts påkallat såväl i dessa föreningars eget intresse som med hänsyn till de enskilda medlemmarnas r=ättssäkerhet. Med avseende å betydelsen för medlemmarna av deras intressen i sammanslutningen komme de föreningar, varom här vore fråga, att intaga en utpräglad särställning. Regelmässigt komme medlemmarna att ägna hela sin livsgärning åt föreningens verksamhet. För medlemmarnas ekonomiska välfärd finge det avgörande betydelse, huruvida verksamheten bleve klokt planlagd och ändamålsenligt bedriven eller ej. Det syntes då uppenbart, att man här stode inför ett specialfall på föreningsrättens område, där kravet på särskild rättslig reglering vore än sltarkare än med avseende å bostadsrättsföreningarna. Vid utarbetandet av en lag om föreningsjordbruk måste, yttras vidare i betänkandet, först avgöras, huruvida en sådan lag – i likhet med lagen om bostadsrättsföreningar – borde utformas såsom ett komplement till 1911 års lag om ekonomiska föreningar eller om den borde bliva en självständig författning, som uttömmande reglerade föreningsjordbrukens förhållanden. Med hänsyn till den säregna natur, föreningar för drivande av gemensamt jordbruk komme att äga, hade antalet frågor, som krävde särskild reglering, under utredningen visat sig vara väsentligt större för dessa föreningars del än vad fallet vore med avseende å bostadsrättsföreningarna. En hänvisning
