Jag tvivlar inte på att vi bli utrustade med stor skönhet, när vi blivit änglar, men vad är det egentligen för glädje med det? Men från det ena till det andra, så hörde jag, att stackars fru Harrison Miller nere vid hamnen försökte hänga sig i förra veckan.
— O vad säger du, Susan?
— Lugna sej, lilla doktorinnan. Det gick inte för henne. Men jag klandrar henne visst inte för att hon gjorde försöket, en så’n gemen lymmel har hon till man. Men hon var mycket dum, som tänkte ta livet av sig och på så sätt ge honom fria händer att gifta om sig. Hade jag varit i hennes kläder, doktorinnan, skulle jag ha gjort mitt bästa för att göra livet surt för karlen, så att han själv skaffat sig en repstump och gått ut i vedbon. I alla fall vill jag säga, att jag kan rakt inte gilla, att folk går och hänger sig.
— Vad är det egentligen med den där Harrison Miller? frågade Anne. — Jag tycker han alltid ställer till förargelse.
— Ja, somliga säger, att han är väckt, men andra påstår, att han är bara elak. Det är nog inte så gott att avgöra vilketdera. Det finns dagar, då han grälar och dundrar mot alla, därför att han tror, att han är förutbestämd till den eviga pinan. Se’n finns det dagar, då han säger, att han struntar i hela svavelsjön, och bara sätter sig att stormsupa. Jag för min enkla del tror nu inte, att han är klar i knoppen, för alla de, som tillhör den där grenen av släkten Millen, har varit liksom litet vridna. Hans farfar blev alldeles galen. Han trodde, att han hade stora svarta spindlar runt omkring sig. De kröpo över honom och firade sig ned i luften på trådar. Jag hoppas jag aldrig ska gå ifrån det vettet jag har, kära doktorinnan, och inte tror jag heller det är nå’n risk, för vi plägar ha gott förstånd, vi Bakerar. Men om nu en allvis försyn skulle foga så, att jag bleve litet snurrig, så hoppas jag, att det inte måtte ta
