Walter hade under dagens lopp läst Coleridges ballader, och han beskrev nu en himmel, där det fanns trädgårdar, i vilka slingrande bäckar blänkte fram, och åldriga skogar, där solen sken ned i gröna gläntor.
— Jag visste inte det fanns några skogar i himlen, sade Mary och hämtade djupt efter andan. — Jag trodde det var bara gator — fast vådligt fina gator, belagda med guldplåtar i stället för sten.
— Visst finns där skogar, sade Nan. — Mamma kan inte leva utan trän, och det kan inte jag heller, så vad vore det då för mening med att komma till himlen, om där inte funnes några trän?
— Där finns städer också, sade den unge drömmaren, städer, som glänser i solnedgångens färger med torn av safirer och broar, spända av regnbågar. De är byggda av guld och diamanter — hela gator av diamanter, som gnistrar som solen själv. På torgen spela kristallklara springvatten, som stråla i alla möjliga färger, och där finns stora ängar, täckta med vita liljor, som glänsa som snö.
— Jo jag tackar jag, sade Mary. — Jag var en gång i Charlottetown och gick på storgatan, och nog tyckte jag, att där var grant, men det var väl ändå ett inte mot himlen. Ja, det låter ju rysligt stiligt så som du beskriver det, men blir där ändå inte litet tråkigt, tror du?
— Vi kan väl ha lite skoj för oss, när änglarna vänder ryggen till, sade Faith och gnuggade sina händer.
— I himlen är ju bara glädje, sade Di.
— Ånej du, det ska du aldrig tro, sade Mary, som blivit helt bibelsprängd, sedan hon kommit under fröken Cornelias uppsikt, och nu ansåg sig som en auktoritet vad himmel och helvete beträffar.
— Mamma säger, att bibelns uttryckssätt är bildligt, sade Nan.
