rådets medlemmar hade varnat honom för att stöta sig med henne. Pastorn tänkte sällan på sådana materiella ting som sin lön, men herrarna i kyrkorådet voro mera praktiska och därtill sluga. Utan att nämna ordet »pengar» hade de dock förmått bibringa honom den uppfattningen, att han måste vara spak och undfallande mot fru Davis.
Såvida han ej haft kvar ett svagt minne av dessa varningar och förmaningar skulle han nog ha glömt bort hela fru Davis, så fort tant Martha, som anmält henne, åter gått ut. Som det nu var, lade han från sig sin tyska foliant med en känsla av obehag och gick över förstugan in i förmaket.
I soffan satt fru Davis och skådade sig omkring med spefullt ogillande uppsyn.
Det var också ett bedrövligt rum … Inga gardiner sutto för fönstret. Fru Davis kunde inte veta, att Faith och Una tagit ned dem dagen förut för att ha dem till hovsläp i en av dem författad pjäs och sedan glömt att hänga upp dem igen, men även om hon vetat, är det föga troligt, att hon i detta faktum sett någon ursäkt. Den uppdragna rullgardinen hängde på sned och var trasig. Tavlorna på väggen hängde också snett, mattstumparna lågo slarvigt utbredda, vaserna voro fulla av vissnade, illaluktande blommor, dammet låg i högar — bokstavligen i högar.
— Jo, här ser ut, tänkte fru Davis och knep ihop sin föga kysstäcka mun.
Jerry och Karl hade väsnats och åkt på trappans ledstång, när hon trädde in i förstugan. De sågo henne ej utan fortforo att stoja och åka, och fru Davis kände sig övertygad om att de gjorde det »på kiv». Faiths tama tupp kom trippande över golvet, ställde sig i förmaksdörren, lade huvudet på sned och tittade på henne. Som den främmande tantens utseende ej tilltalade honom, vågade
