inte leva, fortfor Mary. — Jaha, vad ska man göra åt det? Om bara gubben Douglas ville gå in i församlingen igen och betala, ginge det väl an. Men det vill han nog inte. Tänk, om ni alla måste flytta härifrån!
Den kvällen gick Faith och lade sig med tungt hjärta. Tanken på att kanske nödgas lämna prästgården och byn vållade henne en olidlig plåga. Ingenstans i världen fanns det så snälla lekkamrater som barnen Blythe. Hon hade sörjt mycket, när de flyttade från Maywater — hon hade gjutit många bittra tårar, när hon skildes från vännerna och kamraterna i Maywater och den gamla prästgården, där hennes mor levat och dragit sin sista suck. Hon förmådde ej uthärda tanken på ännu en dylik, ja, ännu svårare skilsmässa. Hon kunde inte lämna Glen S:t Mary och Regnbågens dal och den gamla vackra prästgården.
— Vad det är hemskt att vara prästbarn, låg Faith och grät i sin kudde. — Så fort man lärt sig hålla av och blivit fäst vid en plats, ska man ryckas upp med rötterna. Aldrig, aldrig nå’nsin ska jag gifta mig med en präst, hur snäll och bra han än är för resten.
Faith satte sig upp i sängen och blickade ut genom det lilla av vildvin omslingrade fönstret. Natten var mycket stilla, tystnaden bröts endast av Unas jämna andetag. Faith kände sig gränslöst ensam i världen. Hon kunde se Glen S:t Mary ligga under höstnattens stjärnströdda himmel. På andra sidan dalen tindrade ett ljus från flickornas rum på Ingleside och ett annat från Walters rum. Faith undrade om stackars Walter hade tandvärk igen.
Därefter suckade hon — och den sucken gick till Nan och Di. De hade en mor och ett hem, som liksom var murat på en fast grund — de voro inte beroende av människor, som blevo onda utan orsak och kallade en avföda … Långt på andra sidan om byn, bortom slum-
