det osade bränt mycket starkt. Han gjorde hastigt helt om, men såg ingenting. Då förde han blixtsnabbt händerna till rockskörtena och drog fram dem från sidorna. Det var redan ett ordentligt hål bränt i det ena — och det var hans nya svarta kläder. Faith skakade av tyst skratt, så löjliga voro hans min och hans ställning.
— Såg inte du, att det tog eld i mina rockskört? frågade han i vredesmod.
— Jo, pastorn, svarade Faith ödmjukt.
— Men varför, sa du inte till mig då? frågade han och blängde ilsket på henne.
— Pastorn sa vid bordet, att det verkade så ouppfostrat att avbryta någon, sade Faith i en ton av kränkt oskuld.
— Om jag vore din pappa, vilket jag Gud ske lov inte är, skulle jag ge dig en upptuktelse för detta, som du aldrig glömde, sade den förgrymmade pastorn och skred med värdiga steg ur rummet. Rocken tillhörande pastor Merediths näst bästa svarta kostym passade ej alls den välfödde pastorn från Charlottetown, utan han måste förrätta aftonsången i sin egen svedda långrock. Men han vandrade ej uppför kyrkgången med sin vanliga självtillräckliga min av »se, vilken ära jag bevisar denna lilla landsortskyrka!» Han ville sedermera aldrig vara med om att avbyta pastor Meredith i predikstolen, när det var fråga om ett tillfälligt vikariat, och han var nätt och jämt hövlig mot The Glens pastor, när han flyktigt hälsade på honom vid stationen morgonen därpå.
Men Faith kände en viss dyster tillfredsställelse. Adam var delvis hämnad.
