umgängeslivet i Lowbridge eller The Glen, men varhelst de syntes, gjorde Ellens livlighet och kvickhet och Rosemarys fägring och älsklighet dem till välkomna gäster. Båda hade haft vad man kan kalla »en besvikelse» i sin ungdom. Havet hade ej åter släppt från sig Rosemarys trolovade, och Norman Douglas, som på den tiden var en käck och oförvägen ung jätte med röd kalufs, beryktad för sitt vilda överdåd, när han körde på vägarna, och sina galna, ehuru skäligen harmlösa upptåg, hade blivit osams med Ellen och skilts från henne i vredesmod.
Det var ingen brist på sådana unga män, som skulle ha velat bli både Martins och Normans efterträdare, men ingen såg ut att finna nåd inför flickorna West, vilka så småningom sågo ungdomen och skönheten förgå — dock utan synbar saknad. De voro mycket hängivna sin mor, och hon var ständigt bunden vid sitt sjukläger. De tre hade sina förtroliga husliga intressen — böcker, blommor och små husdjur — och med dem levde de glada och belåtna.
Fru Wests död, som inträffade på Rosemarys tjugofemte födelsedag, beredde dem bitter sorg. Till en början ledo de gränslöst av ensamheten. Särskilt Ellen fortfor att ruva över sin sorg, och hennes timslånga grubbel avbröts blott av häftiga gråtanfall. Lowbridges gamle doktor sade till Rosemary, att han fruktade för ihållande melankoli eller kanske någonting ännu värre.
En gång, när Ellen suttit hela dagen utan att vare sig tala eller äta, hade Rosemary kastat sig på knä bredvid sin syster.
— O, Ellen, du har ju mig kvar, sade hon bönfallande. — Är jag då ingenting för dig? Vi har ju alltid hållit så mycket av varandra.
— Dig får jag inte alltid behålla, sade Ellen och bröt
