Fröken Cornelia hade för länge sedan högt och dyrt lovat att aldrig mer ta någon befattning med prästgårdsbarnens galna påhitt, men hon var i alla fall ur stånd att med jämnmod tiga ihjäl dem. Nu befann hon sig i häftigt sinnesuppror.
Anne gick före ut på verandan, där Susan satt och stickade och Shirley och Rilla slogo sina kloka huvuden ihop över en abcbok. Susan höll redan på med sitt andra par strumpor åt Faith. Susan grämde sig aldrig över den stackars mänskligheten. Hon gjorde vad som stod i hennes förmåga för att jämna vägen för den och överlämnade resten åt högre makter.
— Cornelia Elliott tror, att hon blev född för att regera den här världen, sade hon en gång till Anne, och därför oroar hon sig alltid över något. Men jag har aldrig inbillat mig, att jag var betrodd med någonting så viktigt, så därför tar jag saker och ting med ro. Nog för att jag ibland tyckt, att den här världen kunde styras litet bättre. Men det tillkommer inte oss fattiga jordkryp att hysa sådana hädiska tankar. De bara förarga oss, och vi kan ändå ingenting göra åt’et.
— Jag inser inte, att någonting kan göras — nu … sade Anne och drog fram en god stol med flera kuddar åt fröken Cornelia. — Men hur i all världen kunde redaktör Vickers ta in ett sådant brev i sin tidning? Han borde väl ha förstått bättre. Det är just det, min man och jag förvånat oss så mycket över.
— Kära du, han är ju bortrest. Han har varit borta i Nya Brunswick i nära en vecka. Och under tiden ska den där spelevinken till son han har, Joe Vicker, sköta tidningen. Han har väl tyckt det var skojigt att ta in ett så’nt här bidrag i spalterna. Men träffar jag nå’nsin den gunstig herrn, ska jag ta honom vid rockslaget och ge
