jag. Jag tyckte, att han borde veta om brevet, så att så’nt här inte mera upprepar sig. Och han sa sedan, att han skulle »resonera med barnen i ämnet». Men den föresatsen glömde han naturligtvis, så fort han kom utanför vår grind. Han måtte i alla fall inte ha något vidare sinne för humor, Anne. Förra söndagen predikade han om »de spädas fostran». Det var verkligen en utmärkt vacker predikan — men jag är övertygad om, att varenda åhörare i kyrkan tänkte i sitt stilla sinne: det är ändå bra synd, att du inte kan leva som du lär.
Fröken Cornelia bedömde pastor Meredith orätt, när hon trodde, att han genast skulle glömma det hon berättat för honom. Han gick hem mycket fundersam och bekymrad, och när barnen senare på kvällen kommo in från Regnbågens dal, så pass sent, att de ej borde ha fått vara ute, kallade han dem in till sig i sin studérkammare.
De kommo, smått rädda. Det var så ovanligt, att fadern på detta sätt kallade in dem. Vad ämnade han säga till dem? De försökte erinra sig huruvida de nyligen begått någon forsyndelse av den art, att den kunde motivera en extra rannsakning och dom. Karl hade spillt ut en tallrik med saftkräm på fru Flaggs klänning, när hon för två dagar sedan på tant Marthas inbjudan stannat kvar till kvällsvarden, men pastorn hade inte märkt det, och fru Flagg, som var en godmodig själ, hade inte gjort någon affär av olyckshändelsen. För resten hade Karl redan fått sitt straff, i det han av Snällhets-Klubben blivit dömd att under den återstående delen av kvällen gå i en gammal kasserad flickklänning, som en gång tillhört Una.
Una fick plötsligt en ingivelse. Kanske fadern tänkte berätta för dem, att han ämnade gifta sig med fröken West. Hennes hjärta började våldsamt bulta, och knäna darrade under henne. Då märkte hon, att fadern såg både
