till. Men det är naturligtvis ingen ursäkt för mig. Jag är mera att klandra än ni, det inser jag nog. Men varför sjöng ni den där skräniga sjömansvisan till sist?
— Vi tänkte oss inte för, mumlade Jerry. Han kände, att det var en mycket klen ursäkt, ty hade han inte själv läxat upp Faith riktigt på skarpen i Snällhets-Klubben för att hon aldrig tänkte sig för? — Vi är så rysligt ledsna, pappa, det är vi verkligen. Nyp oss duktigt eller lugga oss — det har vi mer än väl förtjänt.
Men pastor Meredith varken nöps eller luggades. Han satte sig ned och samlade sina små syndare tätt omkring sig och talade en stund med dem, ömt och klokt. De blevo överväldigade av blygsel och samvetskval och kände, att aldrig mer skulle de bli så dumma och tanklösa …
— Nu är vi tvungna att straffa oss själva för detta, och det så det riktigt känns, viskade Jerry, när de sakta smögo sig uppför trappan. — Vi ska ha klubbsammanträde så fort vi kommer på benen i morgon bittida och bestämma vad det ska bestå uti. Jag har aldrig sett pappa så tagen … Jag önskar verkligen, att metodisterna ville hålla sig till en enda bestämd dag i veckan och inte ha sina möten än då och än då.
— Jag är i alla fall glad, att det inte var det, som jag var rädd för, sade Una med låg röst till sig själv.
Men nere i sin ensliga studérkammare hade pastor Meredith åter satt sig framför sitt skrivbord, och där lutade han ansiktet i händerna.
— Gud hjälpe mig, sade han. — Jag är en dålig far. Viljan har jag nog, men förmågan … O Rosemary — om du bara hade velat …
