Han gick också utan någon frukost, men sådant hände ju förstås ofta. Stundom glömde han själv bort, att han skulle ha litet mat i sig, och ingen fanns, som kunde påminna honom. Frukosten, såsom tant Martha anordnade den, var för resten inte av den art, att man saknade den så värst mycket. Även om man var aldrig så hungrig, kändes det inte som någon svårare försakelse att avstå från den »klumpiga» gröt och den i blått skiftande, tunna mjölk, som alltid särskilt förtretat Mary Vance.
Men middagen — det var en annan sak. Då hade barnen hunnit bli fruktansvärt hungriga, och den rostbifflukt, som genomträngde prästgården och kändes högst aptitlig, ehuru själva rostbiffen aldrig var tillräckligt genomstekt, när den serverades, var nästan mer än den kunde stå ut med, som var utrustad med ett normalt luktorgan. I full förtvivlan rusade barnen ut på kyrkogården, dit lukten ännu icke nått. Men Una kunde ej ta sina ögon från matsalsfönstret, genom vilket man kunde se pastorn från Lowbridge, där han med servietten knuten under hakan satt och tuggade helt fridsamt.
— Om jag bara finge en endaste liten, liten bit! suckade hon.
— Nehej du, det blir inte av, sade Jerry. — Det är klart, att det känns hårt — men det är ju just däruti, som straffet ligger. Jag kunde äta ett vedträ från kökslåren i denna stund, men klagar jag? Nej, låt oss tänka på någonting annat. Låt oss höja oss över våra magar.
När det blev tid att äta kvällsvard, hade de just ingen känning av de slitningar i inälvorna, som plågat dem förut under större delen av dagen.
— Vi håller nog på att vänja oss, ska ni få se, sade Faith. — Jag känner mej konstig i hela kroppen, men jag kan just inte påstå, att jag är hungrig.
