och sedan rusade han för att tillkalla fadern. Pastor Meredith kom skyndande, själv likblek efter sin långa vaknatt vid en dödsbädd. Han hade ej kommit hem förrän i dagningen. Nu böjde han sig oroligt ned över sin lille gosse.
— Karl, är du sjuk? sade han.
— Den där — gravstenen — därborta, sade Karl, den rör på sig — den kommer på mig — ack, var så snäll och ta bort den …
Pastorn störtade till telefonen. Tio minuter senare anlände doktor Blythe till prästgården. En halvtimme senare telegraferades det till staden efter en sjuksköterska, och hela The Glen visste nu, att lille Karl Meredith låg mycket sjuk i lunginflammation och att doktor Blythe setts skaka på huvudet.
Gilbert hade anledning att skaka på huvudet åtskilliga gånger under de närmast följande fjorton dagarna. Det blev dubbelsidig lunginflammation. Det kom en natt, då pastorn oavlåtligt gick av och an på golvet inne i sin stu-dérkammare, då Faith och Una sutto i den förras säng med armarna om varandra och gräto, och Jerry, plågad av samvetskval, vägrade att röra sig från golvet i förstugan utanför Karls dörr. Doktor Blythe och sjuksköterskan veko ej från den lille patientens säng. De kämpade tappert mot döden ända tills morgonrodnaden färgade himlen, men då var också segern vunnen. Karl återkom till medvetande, och krisen var överstånden. Den glada nyheten telefonerades ut till den ängsligt bidande byn, och nu kommo människorna till insikt om hur mycket de verkligen höllo av sin pastor och hans barn.
— Jag har inte haft en enda lugn natt, se’n jag hörde gossen var sjuk, sade fröken Cornelia till Anne. — Och Mary Vance har gråtit, tills hennes besynnerliga ögon sett ut som syltade krusbär. Är det sant, att Karl fick sin
