Fröken Cornelia hade på förekommen anledning gett henne en sådan uppsträckning i samband med spöken, gastar och vålnader, att Mary aldrig mer vågade föra fram några sådana på scenen.
XXXII.
Envist folk.
Rosemary West var på hemväg efter sin musiklektion på Ingleside. Hon vek av från landsvägen och tog in på den stig, som ledde till det lilla undangömda källsprånget under ormbunkarna i Regnbågens dal. Hon hade ej varit där på hela sommaren, den lilla vackra platsen hade ej längre någon lockelse för henne. Det tycktes henne som om minnena från hennes ungdomskärlek aldrig mer mötte henne där, och de tankar, som stodo i förbindelse med John Meredith, voro så smärtsamma, att hon jagade dem från sig.
Men just nyss hade hon råkat se sig om och kasta en blick nedåt dalen. Hon hade då sett hur Norman Douglas lätt och spänstig som en yngling tog ett skutt från den grönskande vallen, som omgav den gamla Baileyska trädgården, och hon fick det intrycket, att han ämnade fortsätta ned utför sluttningen. Om han hunne upp henne, skulle hon få sällskap med honom ända hem, och det hade hon ingen lust till. Hon hukade sig därför genast ned inne bland lönnarna omkring källan i hopp om att han inte hade sett henne utan skulle gå vidare.
Men Normans skarpa ögon hade upptäckt henne, och vad mera var, han hade föresatt sig, att han skulle få tag i henne. Han hade sedan någon tid bortåt velat komma
