— Men — men … återtog Ellen, nu är ju också du fri — och det är inte för sent — John Meredith —
— Ellen! — Rosemary hade sitt lilla lynne under den blida ytan, och det blixtrade nu fram i hennes blå ögon. — jag tror du mist förståndet i mer än ett avseende … Kan du ett enda ögonblick tro, att jag skulle gå till John Meredith och säga helt beskedligt: Nu har jag ändrat mej, och jag hoppas pastorn inte har ändrat sej? — Är det det du vill, att jag skall göra?
— Nej nej — men med litet uppmuntran — skulle han komma tillbaka …
— Aldrig. Han föraktar mig — och med full rätt. Jag vill inte höra ett ord mer om detta, Ellen. Jag hyser inget agg mot dig — gift dig du med vem du vill. Men lägg dig inte i mina angelägenheter.
— Du måste komma och bo hos oss, sade Ellen. — Här uppe i ensamheten kan du inte stanna.
— Tror du verkligen, att jag skulle ha lust att flytta in i Norman Douglas’ hus?
— Ja, varför inte det? utbrast Ellen, förödmjukad och halvt ond.
Rosemary började skratta. — Ellen, jag trodde ändå, att du hade något sinne för humor? Kan du se mig göra det?
— Jag inser inte vad det skulle vara för hinder. Hans hus är stort nog — du skulle komma att bo alldeles för dig själv — han skulle låta dig ordna för dig precis som du ville.
— Det kan helt enkelt aldrig komma i fråga. Lägg ner ämnet det ber jag.
— Då, sade Ellen i kall och bestämd ton, slår jag hela giftermålet ur hågen. Jag lämnar inte dig ensam här. Så står det till med den saken.
