hade en gång förskräckligt chockerat gamla fru Taylor, den otröstliga änkan efter flera hänsovna män, genom att näbbigt förklara — till på köpet just i själva kyrkporten:
— Världen är visst ingen tåredal, fru Taylor. Man ska skratta i den och inte gråta.
Den lilla tankfulla Una var just inte fallen för skratt. Det raka svarta hårets glanslösa flätor släppte inte fram några små okynniga slingor, och de mandelformiga, mörkblå ögonen buro ett uttryck av sorgsenhet och svårmod. Ett blygt, drömmande leende trädde stundom fram i hennes smala ansikte, och då skymtade de små vita tänderna. Hon var mycket mer känslig för den allmänna meningen än Faith, och hon hade en vag uppfattning av att det var någonting på tok med familjens vanor och sätt att inrätta sig. Hon ville så gärna rätta på dem, men hon visste inte hur det skulle gå till. Då och då dammade hon möblerna, men det var så sällan hon kunde finna dammtrasan, för den låg aldrig två gånger å rad på samma ställe. Och när klädesborsten låg framme, försökte hon på lördagarna borsta pappas bästa svarta kläder, så han skulle vara fin till söndagen, och en gång sydde hon i en lossnad knapp med en grov vit trådända. När pastorn klivit upp på predikstolen dagen därpå, slog vartenda kvinnligt öga ned på den knappen, och det taltes i veckor om den i syföreningen.
Karl hade sin döda mors klara, mörkblå ögon, som stadiga och orädda mötte en annan blick, samt hennes bruna hår med glimtar av guld. Han kände alla skalbaggars hemligheter och hade ett slags frimureri med bin och myror. Una tyckte inte om att sitta bredvid honom, för man kunde aldrig veta vad han gick och bar på sig för något litet vidrigt kräk i sin ficka. Jerry vägrade att ligga i samma säng som han, för Karl hade en gång tagit in en snok
