— Du kanske inte behöver det. Vi kan nog hitta på någon utväg. Låt oss båda be Gud, att Han gör så du slipper komma tillbaka till den där stygga frun. Du brukar väl läsa aftonbön, Mary?
— Åja, nog för att jag läser upp den gamla ramsan, innan jag kliver i säng, sade Mary likgiltigt, men jag har aldrig tänkt på att be om nå’nting särskilt. Ingen i den här världen har nå’nsin brytt sig om mej, så jag trodde då inte, att Gud heller skulle göra det. Men för dig kanske han har lust att omaka sej en smula, eftersom du är dotter till en präst.
— O du, han vårdar sig precis lika mycket om dig som om mig, det är jag säker på, sade Una. — Det gör precis detsamma vad ens föräldrar är. Bed nu du, så ska jag hjälpa till.
— Kör för det då, sade Mary. — Skada kan det ju aldrig, om det också inte gör nå’n nytta. Men om du kände fru Wiley lika bra som jag gör, så skulle du aldrig tro, att Gud bryr sej om att ha nå’nting att göra med henne. Hon får nog hållas bäst hon vill. I alla fall så ska jag inte lipa någe’ mer. Jag har det väl bra mycket bättre i natt än förra natten i den där gamla ladan, där mössen höll ringdans nere på golvet. Se på fyren borta vid hamnen! Titta så vackert den blinkar!
— Det här är det enda fönstret, som vi kan se den ifrån, sade Una. — Jag tycker det är så roligt att sitta och se på den.
— Gör du? Det tycker också jag. Jag kunde se den från loftet hos Wileys, där jag bodde, och den var det enda roliga jag hade. När jag satt där och kände på alla mina blånader och skråmor, så tittade jag på den, och så glömde jag nästan hurudan värk jag hade. Jag brukade tänka på fartygen, som seglade långt, långt bort från den,
