— O Mary, sade Una och lade en öm arm över Marys ovänligt kutande rygg, så får du inte säga. Jag tycker verkligen så mycket om dig. Och du gör, att jag känner mig liksom inte snäll.
Intet svar. Då hördes efter en liten stund en snyftning — denna gång från Una. ögonblickligen veknade Marys hjärta. Hon rullade åter över på andra sidan och tog Una i famn med en riktig björnkramning.
— Tyst genast! befallde hon. — Gråt inte för det jag sa. Jag vet inte vad som for i mej att jag kunde säja så där — det var visst den lede själv. Jag borde bli levande flådd — ni, som alla varit så snälla mot mej! Jag förtjänar allt stryk jag får. Tyst nu, är du så snäll. Gråter du någe’ mera, så går jag ner till sjön i bara nattlinnet och dränker mej.
Denna förskräckliga hotelse kom Una att hålla tillbaka sina snyftningar. Hennes tårar borttorkades av Mary med den rynkade remsan kring gästrummets örngått, och både den förlåtande och den förlåtna kröpo ihop, ömt tryckta intill varandra och med fullt återställd harmoni. Så lågo de och tittade på det fläktande vildvinets skuggspel mot den månbelysta väggen tills de somnade.
Men i sin studérkammare på nedre botten gick pastor Meredith av och an på golvet med ingivelsen talande ur sina hänförda drag och sina lysande ögon, under det han tänkte ut morgondagens predikan. Han visste ej, att under hans eget tak dvaldes en liten vilsekommen själ, som stapplade omkring i mörker och okunnighet, betagen av förfäran och omvärvd av svårigheter under sina försök att taga upp den ojämna striden med en kall och känslolös värld.
