för att anställa storrengöring i prästgården. Och det behövdes mer än väl. På ett par dagar var den inte igenkännlig. Golven sopades och tvättades av, möblerna dammades, allting sattes bättre tillrätta. Hon lagade och snyggade upp den råttätna madrassen i gästrummet, hon sydde i felande knappar, hon lagade och sydde nätta lappar på trasiga kläder, hon dristade sig till och med in i studérkammaren med hink och trasa och gav pastorn order att förfoga sig ut, medan hon städade. Men det fanns en avdelning av huset, dit tant Martha på inga villkor ville släppa henne. Tant Martha var visserligen lomhörd och skumögd och bra nog barn på nytt, men hon var fast besluten att behålla regementet i köket, trots Marys alla ränker och krigslister.
— Jag ska tala om för er, att om er gamla tant Martha bara ville släppa mej fram till spisen, skulle här bli mat, som man kunde äta med smak, sade hon en dag helt förargad till barnen. — Då skulle ni slippa både evighetsstek och gröt som klister eller full med klumpar, och blåsur mjölk. Vad gör hon med all grädden?
— Den ger hon åt katten. Miran är hennes, sade Faith.
— Åh, jag har väl aldrig så galet hört! utbrast Mary. — Kattor tål jag inte. Di är djävulens egna husdjur, det syns väl på ögona deras … Nå, då kan det väl inte hjälpas, förmodar jag. Men jag blir arg, när jag tänker på att all den goda grädden ska gå i katten.
Efter skolans slut gingo de alltid till Regnbågens dal. Mary ville inte leka på kyrkogården. Hon sade, att hon var rädd för spöken.
— Det finns inga spöken, sade Jem Blythe.
— Jaså, det gör inte det! sade Mary med tonen hos den, som visste bättre.
