Men Karl, som nu slöt sig till den lilla gruppen och hade mycket märkliga ting att rapportera från livet och brådskan på myrvägen, förde dem alla tillbaka till realiteternas fasta mark.
— Myror är gräsligt intressanta, sade Mary, glad att slippa undan den trollske piparens och hans musiks inflytande. — Och hela lördagskvällen satt Karl och jag och tittade på allt det, som myllrade under den stora grästorvan, som vi lyfte upp på körgårn mellan två av stenhällarna. Aldrig trodde jag det fanns så många olika sorters småkräk. Och tänk vad ondsinta somliga var — började slåss och stå på två ben och liksom krama om varandra utan någon orsak, åtminstone efter vad vi kunde se. Och somliga av dem är så gräsligt rädda av sej. När de blev skrämda, rullade de ihop sej till en boll, och så vältrade de andra dem åt sidan. De var då åtminstone inte hågade för att slåss. Och somliga myror var lata och ville inte arbeta. Vi såg hur de smet undan. Och så var det en myra, som dog av sorg för att en ann’ myra blev dödad — hon ville inte arbeta — ville inte äta — hon bara la’ sej ner och dog. Ja, jag ser, att ni tror mej inte, men tamej jäk —
Hon hejdade sig i tid. En tryckande paus följde. Faith och Di växlade blickar, som skulle ha hedrat själva tant Cornelia. Walter och Karl sågo besvärade ut, och Unas underläpp darrade.
Mary skruvade förläget på sig.
— Det slapp ut, innan jag hann tänka mej för, men det blev ju ändå bara halva ordet, sade hon. — Det var rysligt vad ni här i trakten är noga på’t. Ni skulle ha hört herr och fru Wiley, när de grälade. Gud fader —
— Bildat folk säger inte så där, sade Faith i undervisande ton.
