leksaker eller andra dyrgripar — att ha till minne. Karl gav henne sin Noaks ark med ganska många djur uti, och Jerry skildes från sitt näst bäst munspel. Faith gav henne en liten hårborste med en infattad spegel på ryggsidan, som Mary alltid livligt beundrat. Una tvekade mellan en gammal pärlstickad börs och en grant färglagd tavla, föreställande Daniel i lejonkulan, och lät slutligen Mary få välja själv. Marys tysta trängtan stod till pärlbörsen, men som hon visste, att Una var mycket fäst vid den, sade hon:
— Ge mej Daniel. Jag tar hellre den, för jag har alltid varit så förtjust i lejon. Jag har också alltid önskat, att de skulle ha ätit upp Daniel. Det hade varit så mycket mer spännande.
När det blev läggdags, tiggde och bad Mary Una, att hon skulle ligga uppe hos henne på loftet.
— Det är ju för allra sista gången, sade hon, och det regnar i kväll, och jag tycker det är så tråkigt att ligga däruppe ensam, när det regnar — för kyrkogårdens skull. Jag bryr mig inte om’et så’na kvällar, då det är vackert väder, men en så’n här kväll ser man inte annat än hur regnet öser ner över de gamla vita gravstenarna, och när vinden blåser om knuten, så hörs det precis som om dödingarna ville komma in till en och suckar och gråter därför att di inte kan.
— Jag tycker om att ligga och höra på, när det regnar om nätterna, och det gör också flickorna Blythe, sade Una, när de krupit ihop uppe på den lilla vindskammaren. — Då har man det bara så mycket skönare i sin lilla goda säng.
— Det gör mej ingenting, bara jag inte är i närheten av nå’n körgård, sade Mary. — Vore jag nu ensam här, skulle jag gråta så man kunde vrida ur mitt örngått. Jag tycker det är så förfärligt tråkigt att skiljas från er alla.
— Jag är säker på att fru Elliott ofta låter dig få
