— Om bara vår mamma levde, skulle hon kunna förklara allting för oss, sade Una med en suck.
— Jag önskar också, att hon levde, sade Mary. — Jag vet inte hur det ska bli för er, ungar, när jag flyttar min väg. Försök i alla fall att hålla litet snyggt i rummen. Om ni bara visste hur folk anmärker på hur slarvigt och smutsigt här är! Men tänk om er pappa skulle gå och gifta om sej! Då bleve här nog andra ordningar i huset.
Una blev häpen. Tanken på att hennes far skulle kunna gifta om sig hade ännu aldrig fallit henne in. Hon tyckte inte om den och låg ledsen och tyst och funderade en stund.
— Styvmödrar, det är nå’nting gräsligt, fortfor Mary.
— Jag skulle kunna få blodet att ysta sej i ådrorna på dej, om jag ville berätta allt vad jag vet om så’na. Barnen Wilson, som bodde mitt över vägen, från Wileys hus räknat, di fick en styvmor. Hon var precis lika elak mot dem som fru Wiley mot mej. Det blir förskräckligt för er, om ni ska få styvmor.
— Vi får ingen, det är jag säker på, sade Una med darrande underläpp. — Pappa tar sig ingen ny fru.
— Säj inte det, du. Om inte annat, så kan han inte slippa undan. Alla de ogifta fruntimmerna här på trakten vill ju ha honom. Dom kan han nog inte motstå i längden — vill säga den, som drar i väg me’n. Och det värsta med styvmödrar är, att de alltid sätter upp ens far emot en. Han kommer aldrig att tycka om er som förr. Han kommer alltid att hålla med henne och hennes ungar. För ofta har hon egna ungar med sej. Och så inbillar hon honom allt möjligt ont om er.
— O, om du aldrig hade sagt det här åt mig, Mary, utbrast Una. — Nu är jag så rysligt olycklig.
— Jag ville bara varna dej, sade Mary, som nu började
