Sida:Resa i Sibirien.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
99

lotsen stiger ned från förstäfwen, torkar swetten, som själsspänningen framkallat, från ansigtet; från alla sidor hör man utropet: ”Sláva tebā Bogu!” (lofwad ware Gud!) och nu börja alla munnar, som hittills warit tysta, plötsligt att gå, och munterhet och skratt bryta löst, liksom från säkerhetsventilen på en ångpanna. Det är werkligen att åka kälkbacke i stor stil, med en sådan maskin, med 20—30 menniskor ombord, mellan ett par lodräta klippwäggar på ömse sidor, gungande på brusande, skummande böljor, med en fart, som öfwergår en hästs snabbaste lopp. Det är likwäl ej förbundet med någon synnerlig fara, så snart det är högt watten, och inga stora stenar ligga i forssen.

Den 6:te tidigt på morgonen skickade jag en af mina kossaker till Bratskoi, för att skaffa 8 man till hjelp, och då lotsen från Padunskoi, en wördnadswärd gubbe med krithwitt hår, äfwen infann sig, fortsattes färden, hwarefter Pochmélie och derpå Pianoi lyckligt passerades, allt med ofwan beskrifna högtidligheter. Från Bratskoi war trakten högst romantisk, med höga, nästan lodräta berg på begge sidor om floden. Längre fram på förmiddagen kommo wi i sigte af Buyk (oxen); och då denna är farlig, till följe af twå stora stenar, emellan hwilka man skall färdas, wille lotsen undwika dem, genom att följa en sidogren af floden; men då denna icke hade nog djupt watten, fastnade wi på grund, och då winden war starkt nordlig och fartyget wände bredsidan mot den wåldsamma strömmen, drefwos wi widare upp på grundet. Då wi stodo der willrådiga, huru wi skulle komma loss, kom en fiskare från grannskapet till wårt bistånd och gaf det rådet, att sätta hela besättningen i land på en liten holme med en lina, och på detta sätt draga barken af grundet, hwilket slutligen lyckades, hwarpå wi efter en stunds förlopp kommo i närheten af forssen Padun (fallet), der wi förtöjde fartyget under en hög bergwägg på wenstra flodstranden och hörde fallets dån. Lotsen och skepparen förklarade, att denna forss war farlig, till följe af ett par stora stenar, som blott lågo ett par famnar ifrån hwarandra, emellan hwilka man nödwändigt måste fara; man måste afbida lugnt wäder, för att se dem, och nu wore winden widrig. Längre fram på eftermiddagen blef jag otålig på det långa dröjsmålet och knotade på skepparen; men han swarade helt lakoniskt, att om wädret också wore mycket bättre än nu, kunde han ändock ej gå. Wid denna årstid, fortfor han, är det lågt watten; men i Juli står det så högt, att då är fallet alls icke farligt. För en 4—5 år sedan