Sida:Resa i Sibirien.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
165

framkomma med det, som war afsigten med audiensen, nämligen att tacka honom för det beskydd, som jag på hans befallning hade åtnjutit på den af mig utstakade färden. Men wid anmerkningen om den sibiriska kosten blef jag litet förbryllad och glömde derföre hufwudsaken. — Derpå frågade han mig om resans ändamål, hwilken jag förklarade för honom warit att iaktaga jordens magnetiska företeelser, hwilka i hela Sibirien förut nästan icke alls blifwit utforskade. Slutligen yttrade jag, att mina astronomiska iakttagelser hade wisat mig att städernas belägenhet i Sibirien i många fall är oriktigt angifwen på kartorna. — ”Ja,” swarade han, ”wåra kartor äro mycket medelmåttiga.” Jag anmärkte då, att längs stora landswägen från Moskwa till Irkutzk war städernas belägenhet så riktig man kunde önska den, då åtskilliga wetenskapsmän hade rest fram der, och genom sina iakttagelser bestämt deras läge; men söder om, och isynnerhet norr om denna linie, der inga sådana iakttagelser blifwit uppställda, och kartorna blott blifwit uppdragna efter dagsfärder och landtmätarkartor, hwilka ej stödde sig på astronomiska iakttagelser, kunde de icke wara noggranna. ”Det skulle derföre wara önskeligt,” tillade jag, ”om ers majestät åtminstone läte en astronom med en sextant och en eller flere kronometrar färdas utåt de stora floder, som utfalla i Ishafwet, hwarigenom dessa fel kunde rättas.” Han swarade då: ”Wi hafwa wida intressantare och wigtigare nejder i söder, som först måste undersökas.” Derpå talade han några ord med Due och bockade sig. — I hela hans wäsende låg den mest tilldragande wänlighet och godmodighet, som strax wid hans inträde borttog min ängslan att träda inför alla ryssars sjelfherrskare.

Ceremonimästaren, en ung italienare wid namn Rusco, förde oss derpå widare samma wäg, och jag hörde honom emellertid tala med några lakejer och namna ordet ”Imperatrice” (kejsarinnan). Jag frågade honom derföre, om wi skulle presenteras äfwen för kejsarinnan? — ”Ja; har man ej underrättat er derom?”. — ”Nej,” swarade jag; ”detta war en högst owäntad extra-nåd.” Under wägen frågade den ene af de engelske herrarne mig något ängsligt, om jag trodde att man borde kyssa kejsarinnan på handen, hwilket han hade hört skulle wara bruket. Jag swarade att wi måste göra som wi sågo de öfriga göra. Han menade dock tro på, att det war en kinkig sak, och frågade huru man skulle bara sig åt? Jag swarade, att det war en mycket lätt sak, då man helt enkelt tog den framräckta handen och förde den till munnen. Det måtte säkert icke wara brukligt i