Det faller icke på hwars och ens lott att resa till Sibirien och de, som lotten träffar, företaga sällan friwilligt denna resa. Då jag nu till följe af min egen önskan utfört detta företag, så will jag, som inledning till dessa fragmentariska berättelser öfwer tilldragelserna på denna resa, lemna läsaren en upplysning om hwad, som föranledde densamma.
En hwar wet, att kompassnålen (en magnetiserad stålnål, hwilken fritt kan wrida sig omkring på en fin stålspets) wisar med sin ena ända ungefär mot norr och med den motsatta åt söder. Men denna riktning är dock icke öfwerallt fullt noga mot nor och söder, utan wisar en afwikelse eller, såsom man wanligen kallar den, en misswisning, hwilken omwexlar för olika punkter på jordklotet. Denna misswisning war dock, hwad Sibirien beträffar, till sin beskaffenhet föga eller intet känd, hwarföre jag år 1824 föreställde konung Carl Johan, huru nödwändigt det wore för en blifwande teori om jordmagnetismen, att undersöka det magnetiska systemet på denna stora jordrymd, hwarpå hans majestät, med sin wanliga beredwillighet att befrämja wetenskapliga företag, ock för nämde ändamål föreslog 1827 års norska storting ett anslag, som nästan enhälligt bewiljades. Hans majestät befallde derpå swenska ministern i Petersburg, baron Palmstjerna, att anhålla om ryska kejsarens tillåtelse till resan, enär den gick genom hans stater, hwilken tillåtelse beredwilligt lemnades.
Då det emellertid i flere hänseenden war behagligt att på en så lång och beswärlig resa hafwa en följeslagare, så tillbjöd sig löjtnant Due wid norska örlogsflottan att wara mig följaktig. En tredje reskamrat erhöll jag i en ung hr Erman, son till professor Paul Erman i Berlin, med hwilken jag enligt aftal skulle sammanträffa i Petersburg i Juni 1828.
Slutligen torde jag få erinra, att efterföljande reseskildring war skrifwen för 37 år sedan, så att förhållandena under tiden i ett eller annat hänseende torde hafwa förändrat sig.
