orter. Thet förra kommer, tör hända, ther utaf, at the ej så ofta beswäras af främmande och sådane wägfarande, som med otidighet framfara, sig sielfwom til last och androm til kropps och sinnes förderf.
Buken är ej thetta Folkets Gud, ty utom något Ost och Smör är theras såfwel-föda mycket ringa, och spannemåls-födan mäst af wårsäde, Korn eller Hafra, emedan Rågsädet mindre idkas ther än uti the södrare Länder, och ännu mindre och mindre alt som man kommer längre emot Norr, (hwarom jag på annat ställe skal lämna min berättelse). Här börjar man at röna twenne andra thet Norrländska Folkets egenteliga dygder, hwilka ännu klarare lysa ju längre jag kommit emot Norr.
Otrohet och tiufnad äro okända laster. En resande behöfwer intet lås för sin Coffert, och then ther bor ingen stängsel och wård om sin egendom. Thenna lastens oskiljaktiga medfölje, tiggeri, är så sällsynt, som blygsel hos et fräckt sinnelag. Then lata upwäcker ingens medömkan, men ålder och bräklighet tränger ej bedia Släkt och
