Sida:Resa igenom Wäster-Norrland 1743.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Then af åar och bäckar upstigande dimba plägar ock förwara säden ifrån köld, emedan ingen frost skadar, tå natten är wäl dimbog, men theremot berättades, at kölden ibland förr giör skada på then åker, som wid elfwen är belägen, än then som et stycke ifrån then samma är uptagen. Naturligt wis skulle tyckas at Nordanwädret, kunde snarare hafwa frost med sig än något annat wäderstrek, men så finnes af thet jag redan tilförene anmärkt, at Sunnan så wäl som andre wäder äro understundom och på somlige ställen kallare än Nordan. Man skulle tro at som härstädes en och samma åker årligen sås, så skulle han ej allenast gifwa senare wäxt åt säden, utan ock swagare krafter at emotstå frosten, men som then myckna boskapsskötsel som här idkas, skaffar them mycken gödning, jordarten är af diup sand, som ofta och litet i sänder wil blifwa gödd, så gödes ock åkren hwart annat år och äger således tilräckelig must och fetma at drifwa säden, som enär jag war ther stod nog frodig och bredbladig.

At utleta rätta grunden til en sak, hwarest så många omständigheter både mot och med sammanlöpa, fann hwarken