Runeskr. opr. sid. 224 ff.) behandlade älsta danska runstenarne har den från Snoldelev ruhalts, den från Helnæs rhuulfʀ, men den i det närmaste samtidiga och till och med af samme man ristade Flemlösestenen ruulf utan h. Af de till Jællingegruppen räknade, en del yngre runstenarne har den vid Læborg rhafnuka, men på den ungefär samtidiga större Bækkestenen skrifves samma ord rafnuka. Den mindre Bækkestenen ändtligen har hribna. Här röjer sig således en stor vacklan i skrifsättet, och Wimmer sluter däraf, att man redan på dessa stenars tid, d. v. s. 800- och 900-talet har »fundet vanskelighed ved at udtrykke lydforbindelsen hr, eller h har maske allerede veret på veje til at svinde i Danmark» (jfr Runeskr. opr. sid. 228). Man kan under sådana förhållanden icke undra på, att detta h saknas i forndanskans älsta skriftliga urkunder från början af 1300-talet. Att det åt minstone i Danmark icke öfverlefvat uppkomsten af ett särskildt danskt språk, hvars gränspunkt plägar sättas till omkr. år 1000, synes man således hafva rätt att antaga.
Vända vi oss nu till de svenska runstenarne, så finna vi äfven där exempel på bibehållandet af h framför r. Rökstenen har hraiþkutum, hraiþmaraʀ, hraiþulfaʀ, den ungefär samtidiga Kärnbostenen hraur; således h öfver alt riktigt användt och innehafvande sin rätta plats, hvaraf synes framgå, att detta h ännu vid slutet af 900-talet haft fastare rotfäste i svenskan, än hvad fallet var i danskan redan på 800-talet. Att svenska stenar äfven hafva att uppvisa exempel på bortfall af h, behöfver knapt anmärkas, då såsom bekant flertalet af dem äro ganska unga. Lilla Lundbystenen, som väl ändå icke hör till de yngre, har ruari för hruari.[WS 1]
Om h framför l och n lära däremot icke ens runstenarne hafva några upplysningar att meddela. Huru vida detta beror därpå, att ord med begynnande hl, hn saknas på de äldre runstenarne, eller därpå att h här fallit bort tidigare än framför r, är en fråga, som jag icke kan besvara. Framför n synes h i några få ord, t. ex. knyck, knapp (jfr Rydqv. IV sid. 270), hafva öfvergått till k och såsom sådant kvarstått. Af h framför l har åter, så vidt mig bekant, om man frånser inskrifterna med äldre runor, icke kunnat uppvisas minsta spår i något svenskt eller danskt språkminnesmärke. Ett bevis för dess tillvaro kan man dock, synes mig, hämta från isländskan. När t. ex. det danska konungasätet Leidre och den svenska staden Lödöse i isländskan skrifvas Hleiðr, Hljóðhús med begynnande h, kan detta h visserligen icke vara någon godtycklig tillsats af isländarne. De hafva hört namnen uttalas med h af danskar och svenskar, och de hafva behållit detta h, äfven sedan desse kastat bort det.
Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "WS", men ingen motsvarande <references group="WS"/>-tagg hittades
