till Nicolas Flamels hus vid Rue Marivault, hans grav på Saint-Innocent-kyrkogården och till de två sjukhusen vid Rue de la Ferronnerie. Vi skall tillsammans stava igenom fasaderna på Saint-Côme, Sainte Geneviève-des-Ardents, Saint-Martin, Saint-Jacques-de-la-Boucherie…
Ehuru Tourangeau såg så intelligent ut, tycktes han de senaste minuterna inte ha kunnat följa med dom Claude. Nu avbröt han honom:
— Vid min ära, vad är det för böcker ni talar om?
— Där är en av dem, svarade ärkedjäknen. Han öppnade cellfönstret och pekade på Notre-Damekyrkan, som med sina väldiga torn avtecknade sig mot den stjärnbeströdda himlen som en jättelik sfinx med två huvuden.
Utan att tala stod han en stund och betraktade den mäktiga byggnaden. Så suckade han och pekade med högra handen på boken, som låg uppslagen på bordet, méd den vänstra på Notre-Dame och blickade sorgset från den ena till den andra.
— Ack, sade han, denna skall döda denna!
Coictier, som ivrigt kommit fram och tittat på boken, kunde inte återhålla ett utrop av överraskning.
— Nå, men vad ligger det väl för fruktansvärt i den här? Glossa in epistolas, D. Pauli. Norimbergae, Antonius Koburger, 1474. Det är ingenting nytt. Det är en bok av Pierre Lombard, tänkespråksförfattaren. Är det därför att den är tryckt?
— Just det, svarade Claude, som alltjämt tycktes vara försänkt i tankar. Så tillade han de hemlighetsfulla orden: Ack! Ack! Det lilla tillintetgör det stora. En tand triumferar över hela massan. Nilråttan dödar krokodilen, svärdfisken dödar valen, och boken skall döda kyrkan!
En klocka ringde just då doktor Jacques i en viskning till sin följeslagare upprepade sin evinnerliga refräng:
— Mannen är galen, varpå den andre denna gång svarade:
— Jag tror, att ni har rätt.
Ingen främling fick stanna kvar i klostret efter denna timme. De två besökandena reste sig upp för att gå.
— Mästare, sade Tourangeau, då han tog avsked av ärkedjäknen, jag beundrar lärdom och intelligens och för er hyser jag en särskild högaktning. Kom i morgon till Palais des Tournelles och fråga efter abboten vid Saint-Martin-de-Tours.
Ärkedjäknen återvände alldeles bedövad till sin cell, ty nu äntligen förstod han, vem mäster Tourangeau var.
Det påstods, att från och med denna dag ärkedjäknen ofta sammanträffade med Ludvig XI, då hans majestät kom till Paris, och att dom Claudes inflytande alldeles ställde i skuggan Olivier le Daims och Jacques Coictiers, vilken sistnämnde enligt sin vana sträckte upp kungen med anledning därav.
